Bonjour Martinique

Motvind och några rejäla regnskurar följer oss på vår segling till franska Martinique. Glädjande är dock delfinerna som möter oss halvvägs. De är större än de vi sett tidigare och magen är rosa?

Vi går till Le Marin på sydkusten. Här ligger väl ungefär 2500 andra båtar, i marinan, på boj eller ankrade. Vi planerar att stanna två nätter för att bunkra och vi tar en boj nära land. Borta i marinan ligger kompisbåten Inalou som vi inte träffat på en månad.

Nu råkar det vara så att Martinique har karneval de här dagarna. Allt är stängt. Även hamnkontoret är stängt där man kan klarera in. Inte så viktigt, säger mannen som hjälper oss med bojen, och rycker på axlarna. Det finns en liten karneval här i Le Marine som börjar klockan fyra, visar det sig. Nu har jag inte varit på så många karnevaler, men den här måste nog räknas som ganska liten…

Dagen därpå lyckas vi betala för bojen, klarera in i landet och storhandla. Vi tar jollen bort till Leader Price och går all-in på diverse matvaror inklusive franska ostar, sallad (som vi längtat efter) och hyfsat billig öl. Vi går även en sväng i de välsorterade båttillbehörsaffärerna och här finns verkligen allt på hyllan.

Tillsammans med Inalou lämnar vi Le Marin och seglar norr ut förbi den lustiga klippan Diamant Rock.

Vi går till den charmiga viken Grand Anse D’ Arlet. Här ligger ganska mycket båtar, men det är inte supertrångt. På något sätt lyckas vi stå för ankringsunderhållningen med flera försök, där vi hamnar på de mest konstiga sätt med båten. Egentligen tror jag att vi fegar lite och att ovanan gör att vi hellre gör om än chansar. Vi borde vara lite mer franska och rycka på axlarna och säga “Tres bien” i stället, men vi är ju från Sverige. När vi väl snorklar på ankaret ser vi att den engelska båten som ligger långt bakom oss har sitt ankare nästan under oss. De måste ha lagt ut typ 60 meter kätting. Vi ror över och pratar med dem, “How nice to meet you, indeed, no problem with the anchor dear” ungefär så engelskt pratar de med oss. Det visar sig, att de så småningom måste ta in kätting eftersom de hamnar väldigt nära en annan båt, och då kommer vi för nära dom. Suck. Vi drar upp ankaret och puttrar bort en bit i viken. Där får vi gott om svängrum och ankringen sker utan problem. Det skulle var mycket enklare om det var som att parkera en bil. Dra åt handbromsen, och så var man framme.

Grand Anse är charmigt med en lång sandstrand, lite strandrestauranger och nyfikna sköldpaddor som simmar omkring i viken. Vi gör de vanliga sakerna man gör när man kommer till ett nytt ställe; går en sväng på stranden, går en sväng på stan (det går fort) och snorklar på revet. Vi promenerar även bort till den andra viken, Petite Anse och på hemvägen får vi den eminenta iden att ta stigen genom skogen.

Stigen heter Morne Champagne. Det låter tjusigt, säkert fin utsikt och framförallt bra motion, säger vi till varandra. Nåja. Bra motion blev det i alla fall när vi likt ålderstigna bergsgetter gnetade oss upp för berget. Sen gick vi lite vilse och någon i sällskapet började oroa sig för solens nedgång och att behöva tillbringa natten i skogen. Efter lite irrande hit och dit hittade vi så klart rätt och kom ner i rätt vik med god marginal till solnedgången, som för övrigt var riktigt tjusig.