En sväng till St Lucia

Innan vi lämnar Bequia tätar vi fönstren. Det är en smula besvärligt i den friska vinden. I synnerhet som arbetet sker på utsidan av båten i en guppig gummibåt. Därefter klarerar vi ut. Vi går till kontoret för Customs and Immigration, och får fylla i en exakt likadan blankett med karbonpapper emellan så att det blir tre kopior, som vi fyllde i när vi kom till St Vincent. Enda skillnaden är att vi nu kan ange ett avresedatum och vår nästa hamn. Vi börjar få upp farten vid ifyllandet av informationen, hur många master har vi, hästkrafter på motorn och material och färg på båten. (Vad dom nu ska ha dessa uppgifter till?)

I solnedgången lämnar vi Bequia med vår numera vanliga segelsättning, två rev i storseglet och inrullad genua. Vi får en bidevindssegling norr ut mot St Lucia och Margiot Bay. Seglingen blir lite som en kombination av Flumride, Fritt Fall och Spökhuset. ”Segla i Karibien” låter mycket mer glamoröst än den här typen av segling. Det är inte heller tal om att ta små tupplurer under nattens vaktpass. Seglen ska trimmas, kursen ändras och vi möter flera båtar som det gäller att hålla koll på. Natten är becksvart och vi turas om att (försöka) vila lite. Vi anländer innan de ljusnar och ligger utanför viken och guppar en timma. Vi äter frukost och puttrar sedan in i Marigot Bay. Det kan ju vara smart att komma fram tidigt till ett ställe, men innan klockan 7 har nästan ingen annan hunnit lämna. Ankringen är fylld med båtar och inne i marinan är varenda boj upptagen. Obeslutsamma åker vi fram och tillbaka några gånger, innan vi ser att en båt är på väg att dra upp ankaret och vi passar på att ta deras plats. Det är nu vi plockar fram våra headset med intercom som gör att vi kan prata med varandra i normal samtalston. De har legat i en låda och efter ett antal ankringar där vi skrikit till varandra ”jag hör inte vad du säger” och handviftningar som missförstås, är det helt fantastiskt att höra varandra utan att skrika. Det är möjligt att det ser lite fånigt ut, men jag kan försäkra er att höra oss skrika, är betydligt mycket fånigare.

I Marigot Bay träffar vi Agneta och Torger som tagit med sig våra kreditkort, och där de firar Agnetas födelsedag (Grattis igen och tack för leveransen ostbågar, tårta och trevligt sällskap. Ni är bäst!)

Vi upptäcker också att det ena fönstret fortfarande läcker och att en hel del filtar och täcken blivit blöta av saltvatten. Lördagen blir en arbetsdag. Sivert sätter sig i i gummibåten igen för att göra om tätningen. Först kommer ett antal partykatamaraner och utflyktsbåtar som drar upp rejält med svall i den redan blåsiga viken. Han klagar över arbetsmiljön eftersom det gungar och kränger rejält. Sen kommer regnet. Det vräker ner. En liten stund lugnar det ner sig, så kommer plötsligt en fransk båt draggande i viken. Där är ingen hemma och den är på väg att kollidera med en annan ankrad båt. Sivert kastar sig iväg på räddningsuppdrag med jollen och jag gör ett allmänt anrop på vhf:en. Regnet vräker ner igen. Fransmannen dyker upp efter att ha upptäckt att båten är på vift. Vi kan fortsätta täta fönster och så klart slutar det regna. Allt vi sköljt upp, torkar i solskenet.

En man kommer paddlande i sitt badkar. Han heter Jerome och säljer frukt. Han är typ norrlänskt fåordig och är inte särskilt påstridig. Jag köper två mangos, mest för att han paddlat så långt.

Vi behöver göra mer vatten och väljer att lämna Marigot Bay och seglar till Rodney Bay på St Lucia. Watermakern jobbar på duktigt under färden. När vi kommer fram visar det sig att ”någon” (mycket troligt jag själv) glömt att stänga luckorna och vi har fått in en del saltvatten i salongen. Suck. Vi sköljer och hänger på tork igen. Vissa ställen gillar vi direkt, andra inte så mycket. Rodney Bay är ett inte-så-mycket ställe. Runt i viken kör vattenskotrar och stranden är packad med folk. Vi går en sväng på stan, äter pizza och bestämmer oss för att fara vidare till Martinique.

Au Revoir St Lucia!