Tillbaka till Bequia

När vi vinkat av gästerna i Clifton på Union Island, strosar vi bort till uttagsautomaten och hamnar i ekonomisk knipa. Inte så allvarligt som det låter, men väldigt irriterande. Vi ska ta ut den lokala valutan EC-dollar och stoppar in alla kort vi har i uttagsautomaten. (Inte samtidigt). Inget av våra fyra bankkort fungerar. Mina kort verkar vara avmagnetiserade? Sivert har inte tillräckligt med pengar på det ena kortet och det andra blir det bara avbrutet uttag på. Till sist går vi in på banken och kan växla euro till lokal valuta. (Så nu har vi lite pengar och vi kan pusta ut, i alla fall ett tag)

Vi försöker kontakta banken för att undersöka om det är något problem med Siverts kort. Det är ju inte helt enkelt med tidsskillnader och dålig uppkoppling. Nu visar det sig dessutom att våra bankkort ska bytas ut och kommer att sluta fungera om två veckor. När vi läser informationen förstår vi att vi måste ha tag i de nya korten. Nya kort är säkert lösningen på vårt uttagsproblem dessutom, men hur får vi dem till Karibien? Alltså ibland måste man bara tro på ödet. För några veckor sedan kontaktade en före detta arbetskamrat mig och berättade att hon ska till St Lucia i början av mars och skrev att det vore kul att träffas. Klart det vore kul att träffas, och då kanske kan hon ta med våra nya bankkort? Jag skickar ett meddelanden och får svar nästan genast. Hon tar med korten. Hurra!

Efter allt mejlande om bankkort, och testande av kort i Cliftons uttagsautomat, testar vi att handla med korten i matvaruaffären men kortläsaren är trasig. Vi handlar lite tomater och bananer och lämnar sedan Clifton och seglar tillbaka till den lugna viken Chatham bay. Vi ska bara slappa i några dagar, snorkla på det lilla revet i norra delen och ha några lugna dagar innan vi beger oss norr ut.

När vi slappat klart, drar vi upp ankaret och seglar mot Bequia. Det blåser 10-12 m/s. Vi tar två rev i storseglet och rullar in en bit av genuan. Det är en ganska tråkig bidevindssegling mot Admiralty bay. Vi har vågorna snett emot oss. Däck och sprayhodd blir regelbundet översköljda av vågstänk. Vi håller mest i oss och duckar när vågorna stänker. Nere i båten ser jag att två av fönstren på läsidan läcker. Vi har aldrig haft problem med det förut. Jag lägger dit några handdukar och vi konstaterar att vi får titta närmare på fönstren när vi kommer fram. Rätt var det är, hör vi ett klonkande ljud. Det är ett stag till targabågen som lossnat. Det är inte kritiskt, men vi surrar fast staget temporärt så att vi inte tappar det. När vi nästan är framme vid Bequia hör vi ett gällt gnisslande ljud och vi tittar på varandra och suckar: vad är det nu som gått sönder? Ljudet är svårt att lokalisera, det kommer inte nerifrån båten, det låter inte hela tiden, kanske lite mer upp i från. Kan det vara något i masten? Då ser vi att det är en flock tärnor som flyger omkring och kraxar. Vi pustar ut, det räcker med trasiga saker nu.

Vi ankrar och ser till vår förtjusning att några Viking Explorers-båtar ligger där. När vi blir överbjudna på sun-downers bestämmer vi oss för att skjuta upp reparationerna till morgondagen. Kvällen blir en salig röra av ostbågar, drinkar och borttappade jollar (men det är en helt annan historia).