Friska vindar på Tobago Cays

Vi lämnar ankringen i Salt Whistle Bay och går för motor de 2 nm till Tobago Cays. Det är motvind och det blåser 10-12 m/s. Tobago Cays är ett vidsträckt rev, några obebodda öar omgärdade av det allra turkosaste vatten man kan tänka sig. Revkanten på ”The Horseshoereef” syns tydligt i vinden. Vi närmar oss en ledig boj nära den plats där sköldpaddorna håller till. Vi får tydligt markera att vi ska ha den, genom att peka på bojen och vifta lite ivrigt med båtshaken. Två andra båtar hovrar onödigt nära och verkar helt ogenerat försöka roffa åt sig den lediga bojen. Vi viker inte undan och en boatboy kommer och hjälper oss. Lite senare kommer parkvakterna och tar betalt. Det kostar 45 ec-dollar att ankra eller ligga på boj. Under eftermiddagen fyller det på sig med ankrade båtar. Vi räknar till 30-talet båtar som ligger längst revet.

Vi ror in till ön Baradel, en karg liten ö med vindpinade växter och en sandstrand. Därifrån snorklar vi tillbaka ut till båten. Botten består mest av sand, sjögräs, sjöstjärnor och såklart sköldpaddor. Sköldpaddorna verkar obekymrade av snorklande människor. De glider omkring på botten och mumsar sjögräs. Man blir glad av att ligga där och flyta och titta på sköldpaddorna som bekymmerslöst glider omkring i vattnet.

När vi kommer tillbaka till båten tycker vi att vi gjort oss förtjänta av en rompunsch. Jag ska ställa ner flaskan i kylen och borde verkligen haft koll på att det gungar ganska ordentligt. Flaskan stjälper naturligtvis och trillar ner på durken. Den går i kras och vi kan bara konstatera att kölsvinet fått sig en rejäl desinficering. Vi gräver fram en flaska Gin ur förråden och konstaterar att det går lika bra med ”ginpunsch”. På kvällen när solen gått ner ser alla ankrade båtar ut som en egen liten stjärnhimmel med sina ankarlanternor som gungar i mörkret. Vi sover ganska gott, trots den friska vinden som viner i riggen.

En natt i blåsten ute på Tobago Cays räcker tycker vi. Vinden flaxar rejält i vårt soltak, så rejält att lattorna nöter hål på bomkapellet. Vi letar fram ett gammalt liggunderlag som tillfälligt nötningsskydd. När vi kommer till Bequia nästa gång ska vi lämna in kapellet på lagning.

Naturen på Tobago Cays med de vindpinade öarna, färgen på vattnet och djurlivet under ytan är så fantastiskt att vi förundras över behovet att roa sig med sin rutschkana när man är här, som om naturen inte räcker till.

Vi släpper bojen, rullar ut genuan och får en fin slör söderut till Chatham bay på Union Island. Av våra gastar har vi fått en guidebok i present för det här seglingsområdet, Doyles guide över Windward Islands. (Tack!) Innan vi seglar till en ny plats läser vi på om ankringsviken och Chatham bay verkar trevligt. Efter lite strul med att rulla in genuan, tuffar vi in i viken, släpper ankaret och backar fast det. Och ja, vi kommer lite väl nära en fransk båt som redan ligger ankrad i viken. Innan vi hinner blinka, har den nakna arga fransmannen börjat gestikulera och tydligt visat sitt missnöje. Vi ler, ser glada ut och ropar på engelska att vi ska flytta oss. Han fortsätter med sitt vevande och jag önskar att jag kunna ropa på franska att han kan sluta hoppa omkring och vifta med baguetten och lugna ner sig. Nu kan jag inte så mycket franska, så vi ignorerar honom och ankrar om, lite längre bort.

Chatham bay är en skyddad vik omgiven av branta berg och trots det letar sig vinden ner i viken. Inne på stranden ligger några enkla restauranger och i viken bor mängder av pelikaner. Vi tar jollen in och strosar längst stranden. Vi snorklar längst den norra udden där vattnet är klart och vi ser enorma stim av fiskar och även en av mina favoritfiskar, Brownspotted pufferfish. (Så söt).

På kvällen äter vi grillad lobster på en av strandrestaurangerna och med Bob Marley i högtalarna och lokalt öl i glasen får vi verkligen karibien-feelings.

Nästa dag seglar vi vidare. Vi rundar Union Island och ska besöka ”stan”, Clifton. Från lugnet i Chatham bay med pelikaner, till den blåsiga ankringen fylld av boatboys och kitesurfare, får vi lite av en kulturkrock. Vi irrar omkring en stund i den friska vinden och kan inte bestämma oss för om vi ska ankra eller ligga på boj. Till sist tar vi en boj straxt bakom revet. (Nu börjar det bli tjatigt, jag vet, men färgen på vattnet….)

I Clifton ska vi ta adjö av gästerna och bunkra. Vi måste även clarera ut dem från vår crewlist. Vi besöker det lokala customs-kontoret men tjänstemannen där är en smula motsträvig och säger att vi inte kan clarera ut dem förrän i morgon. Vi är alla angelägna att lösa det här samma dag för att undvika strul när gästerna ska med flyget dagen därpå, så vi chansar och promenerar bort till flygplatsen. Där går det bättre, efter noggranna redogörelser, telefonsamtal och uppvisande av flygbiljett är så gästerna borta från våra båtpapper. Vi gör en sista-kvällen-med-gänget ute på den lilla ön Happy Island där kitesurfarna har show i solnedgången. Dagen därpå flyger gastarna hem. Tack för besöket!

Nu väntar oskrivna blad. Vad ska vi hitta på härnäst? Och hur ska det gå med den ekonomiska knipa vi verkar ha hamnat i…