Bland katamaraner och fladdermöss i Salt Whistle Bay – Mayreau

Vi lämnade Admirality Bay i frisk ostlig vind. Ett rev i storen och något inrullad genua. Vi rundade Bequias södra udde och kryssade upp til Friendship bay. Alltså det där med att kryssa är inget vi långseglare så gärna håller på med, men gastarna (den ena) tycker att det är trevligt i alla fall. Vi ankrar i viken och konstaterar att det är ganska rulligt. Vi är dock alla lite sugna på wifi så efter lunchen tar vi jollen in till det som ska vara en dinghy-brygga. Det är det inte. Det är en hög betong pir där det nätt och jämt går att klättra upp och jollen ligger och skaver mot den skrovliga kanten. Vi sätter av gastarna och chansar på att det går att komma in längst stranden.

Det gör det så klart. In kommer man alltid, det är ut från stranden med vågor som bryter, som är problemet. Efter wifi och kvällsmat på Bequia Bay Hotell, är det kolsvart. Vi har inget riktigt lyse, vi blir blöta och konstaterar att vi verkligen lärt oss en läxa och måste vara bättre förberedda på mörkret och jollefärder. Vi hittar i alla fall ut till båten eftersom vi förberett en hemmagjord lampa med kulört sken som glimmar fint i targabågen.

Natten blir besvärlig. Det rullar ordentligt i viken. Ingen sover särskilt bra. På morgonen får vi i oss en snabb frukost och seglar vidare till Mayreau och den omtalade stranden Salt Whistle Bay.

Stranden är bedårande med vit sand, palmer och enkla strandrestauranger i glada färger. Vi kommer runt lunch. Det ser proppfullt ut med mestadels katamaraner som ligger vid de 15-talet bojar utspridda i viken. ”Det här går aldrig” säger vi till varandra. Vi möts av en boatboy som heter Cameron. Han erbjuder sig att hjälpa till och kör före med sin utombordare och vinkar fram oss mellan alla katamaraner. Långt in, nära stranden finns en plätt där vi kan släppa ankaret. Det är 3 meter djupt och på vissa ställen mycket sjögräs som kan göra det svårt att få fäste. Sivert sköter ankarspelet och jag styrning. Alltså, det är läskigt trångt. Jag ser framför mig hur jag kommer att få panik och backa rakt in i en annan båt. Jag ropar till Sivert med gäll röst: ”Jag kan inte backa här”. Han hör mig inte för vinden, och börjar i stället vifta att jag ska backa. Boatboyen Cameron hjälper oss och efter ett ytterligare ett försök sitter ankaret fast och jag har, mycket svettig, backat, kört fram och äntligen backat fast ankaret, utan att kvadda en annan båt. Phu!

Cameron tar inget betalt men han har ju hjälpt oss, så han får en slant, som tack för hjälpen. (Han säger förövrigt att jag verkar vara duktig på att backa…)

Totalt ligger det säker 20-talet båtar i den lilla viken men katamaranerna är nästan bara charterbåtar och dagen därpå byts de ut mot nya. Våra gastar tar in på hotellet som ligger på stranden, dom behöver vila ut i stillastående sängar. Vi äter middag tillsammans på restaurangen och på kvällen ror vi ut till båten. Nu har vi pannlampa och känner oss bättre förberedda på mörkret. När vi drar ut jollen i vattnet lyckas jag dock klämma tån under jollen, vilket gör galet ont. Det här med jollefärder verkar ju vara direkt livsfarligt.

Eftersom förra natten gav dåligt med sömn går vi och lägger oss tidigt. Vi sover djupt och ostört och vaknar av ett stilla gungande. När vi kliver upp möts vi av…ett kaos. Ett bajs-kaos. Hela salongen är nedstänkt av fladdermusbajs. Dom har flugit in och ut under natten, genom den öppna nedgångsluckan och mumsat i sig våra bananer! (Det är nu jag fnissande och förskräckt tänker på hur det skulle ha varit om våra gäster varit ombord och någon av dem legat i salongen. He,he och usch)

Vi städar precis allt, vilket i och för sig var välbehövligt. Från och med nu är det myggnät som gäller, även för nedgångsluckan.