Vi firar korkbollens dag på Bequia

Vi lämnade Blue Lagoon med högvattnet, vinkade hejdå till Vikingbåtarna och styrde kosan söder ut, mot Bequia.

Bequia är en av öarna i ögruppen Grenadinerna. Med ombord fanns våra gäst-gastar Jocke och Annett. Vi fick en fin slör ner till Admirality bay i 10 m/s. Det här skulle bli spännande, att ankra igen. Det var ju ett tag sedan, skulle det finnas platser, hur trångt skulle det vara och kom vi ihåg hur man gjorde?

Vi tog ner segel och körde in en bit i bukten. I viken låg ganska mycket båtar men det var ingen superträngsel. Vi släppte ankaret på 6 meter och fick genast fast det. Vi satte upp soltaket, blandade sundowners, tittade på solnedgången, kollade in sköldpaddan som simmade förbi och åt grillade biffar. Flera gånger under kvällen trodde vi att vi draggade, vi kollade ankarlarm och försökte avgöra om båtarna runt om kom närmare.

Nej vi draggade inte, men det kändes lite ovant och jag vaknade flera gånger under natten och kikade ut, för att vara säker på att vi inte flyttat oss.

När vi vaknade var vi kvar på samma ställe. Vi åt frukost, och tittade ännu mer på vår nya kompis i viken, Skalman (sköldpaddan). Nu började bröd, vatten och dieselbåtarna att köra förbi, havet var turkost och inne på stranden vajade palmerna. Vilket härligt ställe!

Vi tog jollen in till jollebryggan, vilket var ett äventyr i sig. Vi blev sjöblöta och konstaterade att vi nog fortare än vi tänkt oss måste skaffa en stabilare jolle.

I Bequia ligger restauranger, och barer i färgglada byggnader längst med strandpromenaden. De lokala hantverkarna säljer sina alster i små stånd och överallt är frukt och t-shirtar till salu. Vi strosade fram och tillbaka, åt på Mac´s pizza och hade surfstund. (Hej omvärlden!)

Vi beslöt att även ha bad och snorkelstund. Sivert var bra sugen på att snorkla. Han tog sin mask och skyndade ut i vattnet. Han snorklade iväg en bit bort längst klipporna och kom tillbaka 20 minuter senare. Vi packade ihop för att åka tillbaka till båten. Då var nycklarna till jollen borta. De sitter fast på en rejäl korkboll för att kunna flyta om man tappar dom i sjön. Vi letade igenom väskor och tittade oss runt i sanden. Nej, korkbollen var borta. ”Kanske”, sa Sivert, var jag så ivrig att jag glömde nycklarna i fickan på badbyxorna”. Alla fyra glodde ut mot snorklingsområdet, som om en korkboll med nycklar skulle komma flytande. ”Vad gör vi nu”, sa vi till varandra, med jollen fastlåst vid en brygga och med borttappade nycklar? Då, ser vi plötsligt någonting som är misstänkt likt en korkboll, komma guppande. Sivert kastar sig i vattnet, simmar mot föremålet en bit ut, som faktiskt visar sig vara den borttappade korkbollen. Helt otroligt.

Därför instiftade vi genast korkbollen dag, som alltid hädanefter kommer att firas med pompa och ståt. Hip, hip hurra på korkbollens dag!