Komodo del 2

Vi befinner oss bland vackra gröna kullar i Komodo Nationalpark. Det känns märkligt att tänka sig att när regnsäsongen är över och solen gassat på kommer allt det gröna att skifta i brunt snarare än grönt. Vi har tagit oss till en djup vik på ön Rinca som är en av de platser där man kan strosa runt och spana in vilda komodovaraner. Den andra platsen är ön Komodo, men det lär vara större chans att se varaner på Rinca. Vi ankrar utanför besökscentret och väntar tills de öppnar igen efter lunch.

På eftermiddagen går vi i land och betalar inträde. Det kan skrivas en hel roman om avgifterna och kostnaderna gällande besök och aktiviteter i nationalparken, det är dyrt och en smula krångligt att förstå vad som ingår. Med jämna mellanrum förändras också upplägget, så det som gällde förra året eller förra månaden kanske inte längre gäller. Att till exempel flyga drönare i nationalparken kostar 1300 kr per dag (Oops) och för att ankra båten utanför besökscentret och gå på en timmas promenad med guide kostar ungefär 500 sek.

En guide är dessutom obligatoriskt när man går runt på ön. Vår guide är en trevlig ung man som berättar om varanerna medan vi lämnar det inhägnade området. Han bär med sig den obligatoriska pinnen som han kan försvara oss med om en varan går till anfall, vilket känns tryggt…med pinnen.

Om man vill se många och aktiva varaner ska man ta den långa 3-timmars promenaden, speciellt nu när det finns en döende buffel som varanerna fått korn på längre bort i skogen, berättar guiden. Dessutom ska man gå väldigt tidigt om morgonen då det fortfarande är svalt ute. På vår mitt-på-dagen-korta-promenad, ser vi i alla fall 5 varaner lite här och var längst stigen. Vi får veta att de mindre varanerna kan klättra i träd, att deras tänder är sågtandade för att göra störst skada vid ett bett och att deras saliv innehåller typ ett 50-tal elaka bakterier. Man vill alltså inte mucka med en varan, som dessutom kan springa fort korta sträckor. Det enda de inte är så bra på, är att dyka i vattnet. Bra att veta.

När vi lämnar Rinca gör vi en avstickare, lämnar nationalparkens gräns och går till den lilla staden Labuan Bajo, som är navet varifrån alla utflyktsbåtar avgår. Här ligger ett hundratal charterbåtar ankrade och att finna en bra ankring är inte helt enkelt. Några killar i en båt börjar cirkulera omkring oss. De gestikulerar och ropar ”mooring”. Nej, vi har inte tänkt ta någon mooring, men efter att vi snurrat runt ett bra tag och kunnat konstatera att i den sydvästliga vinden är det svårt att finna bra ankring, säger vi okej och tar den boj de erbjuder oss i lä för blåsten. De vill inte ha betalt, säger de. Men vad är haken undrar vi. Då ler de stort och drar upp en låda med souvenirer, ja så klart, man betalar genom att att köpa lite krimskram.

Jag tar en bild av dem och alla är nöjda. En stund senare tar vi oss i land. Det här är en blixtattack. Vi ska tanka, handla och äta på restaurang. Helst på samma dag, för vi vill verkligen inte vara i stan för länge den här gången. En man stoppar oss så fort vi klivit upp på strandpromenaden och frågar om det är vår båt som ligger på hans boj. Om det är så vill han ha betalt, säger han. Jaha då har de unga killarna lurat oss, tänker jag. De har sålt sina souvenirer och gett oss en boj som inte var deras. Jag suckar och visar honom bilden på killarna som jag har i telefonen. Han lyser upp, aha mina killar, säger han och ler stort. No problems! Vi ska precis till att gå när vi slänger ur oss en fråga om han kan hjälpa oss köpa diesel. Med hjälp av en översättningsapp i hans telefon pratar vi fram och tillbaka, vad det kostar, hur många liter och när det ska ske. I indonesien finns nästan inga sjömackar, och dessutom finns/fanns ett regelverks som säger att det är förbjudet att sälja diesel på bensinmacken till utlänningar, typ. Vi har dessutom valt att inte åka omkring med en massa extra dunkar. Två timmar senare har vi fått vår diesel levererad i dunkar med moped. Så bra allt kan ordna sig ibland.

Resten av dagen provianterar vi och avslutar sedan med ett rejält restaurangbesök. Vi väljer bort att fördjupa oss i stadens sevärdheter och redan nästa dag släpper vi bojen och åker tillbaka in i nationalparken.

Vi går tillbaka till platsen där vår Komodovistelse började och tar bojen vid ön Gili Lawa Laut där vi väntar ut några dagar med hård blåst och några med strålande sol. Dagarna fyller vi med snorkling, get-spaning, bergsbestigning (nåja en kulle ialla fall) och hopsamlande av ännu fler tändare. Efter en veckas promenerande fram och tillbaka längst stranden har vi hittat cirka 800 tändare.

Annars händer det inte så mycket och det trivs vi med. Det är lugnt och stilla, fågelkvitter, och getterna som bräker på sluttningarna. Vi ser mängder av sköldpaddor som verkar trivas i viken, så pass att vi inte längre säger, “Titta en sköldpadda” till varandra. Vid några tillfällen kommer “locals” förbi och vill sälja souvenirer. Jag rafsar skyndsamt ihop krimskramset vi köpt tidigare och visar upp dem. Maaf, säger vi (förlåt) men vi behöver inte fler souvenirer. En annan dag får vi oväntat besök av två killar från Holland som kommer vandrande längst stranden och som är här för att fiska.

Efter en period med blåst har vattentemperaturen sjunkit. Det är upprörande att man inte längre kan snorkla hur länge man vill utan att börjar frysa. ( Hm det är trots allt 27,5 grader vi gnäller om, vi kommer aldrig att kunna bada i Mälaren efter den här resan)

En dag som det ändå händer en hel del på är första april. Hela dagen är som ett enda långt och dåligt skämt. På morgonen efter en fin flygtur med drönaren över blankt vatten och gröna kullar, lyckas jag vid landningen köra in i ett stag och krascha drönaren rakt ner i djupet. Jag gråter inte, men klandrar mig själv för detta dumma misstag. Några timmar senare blir jag stucken av något i vattnet när vi snorklar. Överläppen svullnar upp och jag behöver definitivt inte använda så kallade fillers. När vi återkommer till båten och jag ska duscha av mig saltvattnet, tappar jag badstegen över tån. Det gör så galet ont att jag tror att tån har lossnat. Det har den inte och verkar heller inte vara bruten, men den svullar upp och jag kommer troligen tappa nageln. När jag ligger med foten i högläge passar Sivert på att skrapa rent båtens botten. Han upptäcker då att ett blad på propellern sitter löst och ser rostigt ut. Med en bultande tå, svullen läpp, kraschad drönare och trasig propeller, kan det hända att det kommer en (stor) skvätt tårar. Vilken jäkla skitdag.

Fast när det gått lite tid, och tån inte gör så ont längre kan allt sammanfattas med: det går att köpa en ny drönare, svullnaden på läppen blir inte så farlig, tån slutar göra ont men nagel kanske tappas och propellern får vi fixa på varvet när vi tar upp.

Så småningom lämnar vi Komodo och styr västerut. Vi har haft det trevlig här, och trots att man kan tro att komodovaranerna skulle vara höjdpunkten på vår vistelse så är det nog naturen, stillheten och snorklingen som tar priset.

Efter två händelselösa och vindfattiga dagar anländer vi till norra Lombok och Medana Bay Marina. Efter en del missförstånd mellan oss och marinaledningen om exakt vilken dag vi ska ta upp gör de sitt yttersta trots lågvatten och den 8:e april åker Major Tom upp på land.

Nu väntar lite turistande på Bali och ett besök i Sverige innan vi i slutet av juni fortsätter vår färd väster ut. På återhörande.