Vi seglar till Komodo

Vi lägger ut från marinan i Wangi i strålande solsken och lätta vindar. Målet är att ta oss till öarna kring Komodo. Vi har inte ens bestämt exakt var vi ska, det är alldeles för osäker prognos när det gäller vindar och strömmar. Efter några timmars motorgång kan vi hissa segel och segla i en fin halvvind. Vinden håller i sig till långt fram på kvällen, innan det går för sakta och vi startar motorn. Under de första 12 timmarna på vår färd är det så många fad:ar på vår väg att vi tappar räkningen. När mörkret faller är vi fortfarande kvar i ett ”minfält” av flytande bambuflottar. Det verkar som att de flesta trots allt har en liten lampa som glimrar i mörkret, halvmånen lyser upp havet och det känns trots allt hanterbart att navigera sig fram genom natten. Men usch för att göra den här resan i hårda vindar eller dålig sikt…

Nästa dygn är det bleke, havet ligger spegelblankt och solen gassar, det är obarmhärtigt varmt och svettigt. Vi går för motor, läser, sover, fikar och spanar efter skräp och fad:ar. Vi ser några valar, delfiner och mängder med sjöfåglar.

Det tredje och sista dygnet kan vi både segla och ta del av den åskfront med blixtar och regn som kommer över oss. Tidigt om morgonen innan det ens ljusnat kommer vi fram till Komodo nationalpark. Det är helt vindstilla, vi stänger av motorn och ligger och driver en stund innan det är tillräckligt med dagsljus för att närma sig land.

I Komodo nationalpark är det på en del platser ankringsförbud, och därför finns det en del mooringbojar utplacerade. Vi styr in i en djup vik på den lilla ön Gili Lawa Laut, omgärdat av ett rev och hittar en boj som vi knyter fast i. Solen håller precis på att gå upp och allt är fuktigt efter nattens regn. Det känns som att vi kommit till ny kontinent med böljande gröna kullar, lite fågelsång på håll och förutom det, alldeles underbart tyst och stilla. Det är som att veckor av böneutrop och stadsbuller och sista dygnets motorgång kan tvättas bort ur vårt medvetande. Här vill vi stanna, länge. Vi gör en vag plan om att vara kvar i området runt Komodo i några veckor för att vid månadsskiftet börja ta oss till Lombok. Där ska båten upp på land och vi ska ta en sväng till Sverige. Men först ska vi njuta av djur och natur.

Efter välbehövlig vila tar vi jollen in till land och allt det böljande gröna tar andan ur oss. Vi strosar längst stranden, som dessvärre ser ut som nästan alla indonesiska stränder, fulla med skräp. Här skulle ett fotbollslag vara sysselsatta i flera dagar med att städa stranden. Vi börjar samla ihop tändare i en tio liters hink och när vi gått stranden fram och tillbaka är hinken mer än än fylld, med bara tändare.

Vi klarar av en del båtreparationer som stadigvarande kommer till oss, bland annat en avloppsslang som måste rensas och en list på jollen som måste limmas, men efter det blir det även tid för snorkling. Äntligen!

I sundet mellan öarna sägs det vara bra driftsnorkling, och påståendet är sant. Snorklingen är fantastisk, i synnerhet när vi prickar slacket och vattnet inte är så strömt. Då glider vi sakta fram över vackra koraller, mängder av fiskar, sköldpaddor, konstiga sjögurkor, och nyfikna revhajar. Och sikten, “gin-clear” som engelsmännen säger. Jag tror att den här snorklingen får 10 av 10 poäng.

Några dagar senare förflyttar vi oss till ön Gili Lawa Darat. Den ligger 20 minuter bort och på långt håll ser vi en hjort som står och spanar på en hög kulle. När vi knutit fast oss i bojen åker vi in till stranden och möter genast en flock getter som kommit ner från kullarna för att mumsa i sig av trädens gröna blad. Det visar sig att den ensamma utkikshjorten har ett gäng kompisar och även de kommer till stranden om kvällen för att vila i den svala sanden. På de här mindre öarna lär det inte finnas komodovaraner, däremot vilda grisar, apor, getter och hjortar.

Det är något ändlöst vackert med de böljande gröna kullarna!

När vi bestämmer oss för att åka vidare har vi förstått att det kan vara strömt i sunden mellan öarna. Det är både havsströmmar och tidvatten att ta hänsyn till. Därför har vi kontrollerat närmsta tidvattenstation och tror oss veta att slackvatten ska infalla runt lunch. Vi har siktet inställt på en liten ö söder om den stora Komodoön.

Det börjar bra, sen är det något som inte stämmer med tidvattnet för när vi rundar nästa udde möts vi av en enorm motström, vi gasar på och rullar även ut genuan för att få lite draghjälp. Vi har cirka 5 knops motström vilket vi inte borde ha, det borde vara medström. Vi stångar oss igenom det virvlande vattnet och kommer så småningom ut på ”andra sidan”. Först flera timmar senare än vi beräknat kan vi notera att strömmen vänder. Vi blir aldrig riktigt kloka på hur de här strömmarna fungerar.

Vi kommer i alla fall fram till dagens mål, en boj i närheten av the Pink Beach. Runt oss simmar några delfiner lite lojt och en av dem roar sig med att simma fram och tillbaka under båten. Pink Beach eller som den heter på indonesiska, ”Pantai Merah”. (Vilket osökt får mig att tänka på den gamla reklamkampanjen om returåtervinning…). Pantai är strand och Merah lär betyda rosa. Vi tuffar dit med jollen och blir inte besvikna. Stranden är svagt rosa, och faktiskt inte fylld av turister. De rosa färgen beror på en röd korall som spolas upp och blandas med övrig sand.

När vi lämnar den rosa stranden går vi till ön Padar känd för sina vackra vyer. Vi tar en genväg genom ett smalt sund och även här får vi stånga oss igenom svår motström, det är dessutom smalt och med vassa klippor i närheten. Jag tycker att det är lite för spännande.

Padar är ett känt utflyktsmål för dem som åker med någon utflyktsbåt i Komodo. Vi har blivit varnade att det kommer mängder av turister till den här platsen. När vi anländer är det dock helt öde. Vi tar oss i land och träffar på en man som sitter i skuggan och ser ut att vakta vandringsleden. Han säger att det är ”tutup” (stängt). Vi försöker fråga hur länge det är stängt, han håller upp tre fingrar och vi undrar om det kan betyda att det är stängt i tre timmar, tre dagar eller tre veckor? Vissa platser inom nationalparken håller då och då stängt för återhämtning och underhåll, och när vi ser oss omkring ser det ganska stökigt ut. Så jag säger tvärsäkert att det är nog stängt över helgen för här behövs ju verkligen städas upp.

Istället strosar vi längst den öde stranden, ser spår som nog kan vara efter en liten varan, och håller extra koll på om någon ligger på lur i det höga gräset.

Ungefär klockan fyra på eftermiddagen, tre timmar senare, anländer de första turisterna, och vi kan konstatera att det var ”tutup” i tre timmar som mannen menat. Och turisterna väller in. Det är nästan komiskt när båt efter båt på slaget fyra anländer och släpper av sina passagerare. Det blir som en ringlande människomassa på väg upp till toppen, och väl där står alla med sina telefoner i selfie-mode. För oss utvecklas det raskt till en turistfälla, att betala för att gå upp på en topp och titta på utsikten.

Vi hoppar över toppbestigningen och åker vidare nästa dag, nu vill vi spana in ögruppens stora sevärdhet, komodovaranerna.