Vi hänger i Wangiwangi

Det tar oss exakt tre dygn att segla till Wakatobi National Park. Vi kan segla ungefär halva sträckan och resten blir motorgång. Vädret är skapligt och vi råkar bara ut för ett större åskoväder med hårda vindar som varar ungefär en timma. Det känns som att vi börjar blir lite luttrade, när vi på långt håll ser de stora svarta molnet är det bara att reva och förbereda sig för vind och regn.

Nationalparken består av en grupp öar i sydöstra Sulawesi. Här ställer vi om klockan en timma, svänger in genom en muddrad kanal i revet och kan faktiskt lägga till i en marina. Det är en relativt nygjord anläggning men övergiven och lite lämnad åt sitt öde. Grinden till bryggan är låst och den flådiga marinabyggnaden står tom. Enligt andra seglare får utländska besökande båtar ligga här men inga inhemska båtar verkar vara tillåtna. Några pojkar klättrar över grinden och ägnar dagen åt fiska, de ropar ”Hello Mister”, vilket kommer att vara den här stadens signum, alla ropar det, jämt och ständigt.

Vi tar jollen till en stenpir en bit bort. Piren används som samlingsplats för de som ska med någon ”taxibåt” över till de intilliggande öarna. Vi knyter fast och klättrar i land. ”Hello Mister” ekar över fjärden. Staden Wangiwangi eller rätt och slätt Wangi (Wanchi) är en lång trafikerad gata full av små affärer, kiosker, verkstäder, fruktförsäljare och till och med en souvenirbutik. Skolbarnen, män i bilar, ungdomar på moped, äldre damer i fruktstånden, knuffar på varandra, pekar, ler och ropar ”Hello Mister”. Efter några dagar är det faktiskt ganska tröttsamt att alltid bli uppmärksammad och att inte kunna glida genom en folkmassa utan att ”synas”.

Men själva staden är nästa ett indonesiskt unikum. Det är den absolut mest välstädade stad vi besökt. Det finns papperskorgar och soptunnor överallt och på ett ställe ser vi även en prislista över vad vi tror är vad insamlat skräp kan betinga. Det finns heller inga hundar, inte en enda. Och så är det stora projektet med marinan, en stor strandpromenad och annan typ av marin anläggning som bara står öde. Vi får inte grepp om vad som hänt, varför inget av det ganska nybyggda används fullt ut.

Hit kommer det en del turister under sommaren, när vädret är stabilare. Dels passerar ett ”segelrally” förbi och dels är det besökare till nationalparken som ska dyka och snorkla i huvudsak på de andra öarna i området. Det var vår tanke också, att snabbt åka vidare för lite bad och lugn och ro, men vädret gör att vi väljer att stanna kvar i Wangi. Med jämna mellanrum dundrar det in åskfronter med hårda vindar och ösregn. De ankringar som finns längre söderut är alldeles för oskyddade så i stället stormsäkrar vi båten och blir en smula överraskade när knapet vi förtöjt i går sönder.

Det går som tur är att laga och vi kan fortsätta med att utforska staden istället för att pyssla med båtreparationer. Vi äter Nasi Goreng, dricker soursop-juice, och spanar in djurlivet. Vi ser många vackra fjärilar, fruitbats, en enormt stor ödla som nästan ser ut som en varan och på ett staket i närheten går en jättestor råtta balansgång.

I staden finns några sötvattenskällor som tränger fram ur berget och bildar naturliga svalkande pooler. Hit kommer kvinnorna med sin tvätt och barnen med schampo och tvål.

Den övergivna marinan förbinder staden med värsta autostradan. På dagtid är den öde men på kvällen är det här alla samlas, runt kvällsmarknaden då det är försäljning av frukt, sötsaker och maträtter. Det finns små gatustånd som säljer svalkande drycker och friterade maträtter. Visiktar in oss på frukten och grönsakerna. Just nu är det avokadosäsong så vi passar på att frossa. Vi provsmakar Salak (ormskinnsfrukt) och Rambutan, och från ett av stadens alla matstånd köper vi friterade bananer. Gott och med ett annorlunda tillbehör, de serveras med starkt kryddad chilisås

När nymånens allra tunnaste skärva syns på himlen infaller Ramadan, den årliga muslimska fastemånaden. Plötsligt förändras staden. Gatustånden försvinner, restauranger håller stängt och de som är öppna är täckta med ”skyddande” gardiner. Och böneutropen tycks aldrig tystna. Hela eftermiddagen och kvällen är det böner och sång i högtalarna. På marknadens syns delvis ett ändrat utbud av matvaror, många köper kokosmjölk och dadlar att bryta fastan med efter solnedgången. Men människornas vanor förändras inte nämnvärt vad vi märker. Man jobbar, fiskar och åker moped precis som vanligt. På kvällen samlas ungdomarna på piren, de vuxna på nattmarknaden och barnen med föräldrar tar en sväng till den uppblåsta hoppborgen i närheten. Och för att ingen ska missa att solen gått ner ljuder en flyglarmsliknande signal över staden vid 6-tiden, då är det okej att äta igen.

En dag tar vi en promenad bort till en stad i staden, och besöker byn Bajo. Här lever människor som härstammar från kringresande sjönomader. Förr levde de hela sina liv i sina båtar, nu bor de så nära havet det går, med husen byggda på pålar i havet. De är en folkgrupp med ett eget språk och egna traditioner även om de flesta är muslimer. Allt känns ändå annorlunda i deras del av staden och kanske inte lika ”välstädat”. Nästan alla kvinnor vi möter har vitt smink i ansiktet. Det är ett puder som ska skydda mot värmen, men ser nästan lite spöklikt ut. Vi irrar runt bland smala gränder, små broar och kanaler och förundras över ett annat sätt att leva.

Under de veckor vi varit i Wangi har vi träffat en enda person som kan engelska (förutom Hello Mister) och hon arbetade i affären vi handlade i, så det sociala utbytet har blivit lite fattigt. Det är så mycket man undrar över och skulle vilja ställa frågor om men Google-translate räcker inte till att överbrygga det enkla och vardagliga mötet med andra människor.

Med ganska kort varsel bestämmer vi oss för att fortsätta färden söderut, vädret har stabiliserats och de värsta åskfronterna har lugnat ner sig. På eftermiddagen innan vi lämnar stan, kommer det in en segelbåt till marinan. Det är den Nyzeeländska båten Wanda, och vi hinner med en kort pratstund med dem och konstaterar att de har samma planer som oss framöver. Vi hoppas möta dem igen längre fram, men nu väntar tre dygns segling till ön Komodo.