Vi seglar till Ambon

När vi lämnar Wayag är tanken att ta oss till södra spetsen på ögruppen Halmahera. Vi behöver proviantera och tanka diesel. På grund av obefintliga vindar i området har det gått åt mycket diesel trots att det känns som att det var alldeles nyligen vi tankade i Sorong. När vi lämnar ögruppen skiner solen, det blåser lätta västsydvästliga vindar och vi kan för första gången på länge hissa segel och stänga av motorn. Framåt eftermiddagen vrider vinden emot och vi får dessutom en rejäl motström. Vi startar motorn och stampar fram i låg och obekväm fart. Sjökortet studeras och vi kliar oss i huvudet, kan vi svänga av och gå till någon annan ö? Längre söderut än vi tänkt oss, men närmare den stora ön Ambon (med affärer och diesel) ligger den lilla ön Boo. Vi studerar de ankringar som finns runt Boo och lägger om kursen. Dit går vi. Under natten är vindarna besynnerligt ombytliga.

Under mitt pass får jag utan förvarning 180 graders vindkantring och back i genuan, annars kikar jag på stjärnorna och glittrande vågor av mareld i båtens bogsvall. Men att sitta där mitt i natten och ha det bra går ju inte för sig. Vid 3-tiden börjar ett åskoväder omringa oss. Vindarna går från 3 ms till över 15 ms. Regnet vräker ner, det blixtrar och åskan dundrar omkring oss. Vi blir dyblöta, det regnar in genom en lucka som inte är ordentligt stängd, vi måste gippa och runt omkring oss är det bara den svarta natten och regnet som hamrar mot däck. När det lugnar ner sig, luras vi att tro att allt är över men så drar det i gång igen, samma kraftiga vindbyar, vind från ett helt annat håll och så det smattrande regnet. En konstig känsla kommer över oss, vi huttrar ja till och med fryser för första gången sedan vi lämnade Sverige, tror jag. Det är utmattande att stirra på vindmätaren och ut i den svarta natten. Finns det stockar i vattnet, eller annan fiskeutrustning som vi inte ser? Två timmar senare lugnar det äntligen ner sig. Vinden dör ut och åskan drar bort men duggregnet håller i sig tills vi når de låga öarna Boo. Vi byter till torra kläder, dricker hett kaffe och äter uppvärmda pannkakor med körsbärssylt medan vi närmar oss land.

Så fort ankaret sitter nergrävt i sanden går vi omedelbart och lägger oss. Vi struntar i segel och fuktiga kläder. Nattsömnen har inte varit många timmar och vi känner oss båda lite sköra och omtumlade. Vår förhoppning om att IridiumGo skulle börja fungera ute på öppet hav har grusats, den fortsätter att krångla. Vi är nu utan möjlighet att ta ner fler väderprognoser, och har flera hundra distans kvar till Ambon. Å andra sidan kunde inte den väderprognos vi hade lyckats ladda ner inför den här överfarten förutspått nattens kalabalik, så kanske kan vi klara oss utan?

Men skam den som ger sig. Ibland är lite envishet en bra grej. Somliga ombord ägnar en massa tålamodskrävande tid och låter apparaten hålla på väldigt länge med att försöka koppla upp sig och ner sig innan vi till sist, trots allt får ner en ny väderprognos.

På Boo tar vi en vilodag, återhämtar oss i solskenet, hänger kläder på tork, badar och bakar bröd. Vi ligger i en skyddad lagun omgiven av ett sandrev och på håll syns en liten by med hus på styltor.

Tidigt nästa morgon tar vi upp ankaret och styr söderut. Vi siktar på en vik på den stora ön Ceram 136 nm bort. Vi har nu kommit till vatten fyllda med så kallade FADar (Fish Attracting Devices). De ser ut på olika sätt men vanligtvis är det en bambuflotte, ibland med en liten hydda och eventuellt en flagga på. De har ofta en stor flytboj av gummi eller stål och eventuellt en liten lampa. De kan vara ankrade på tusen meters djup, (hur det nu går till), syns inte på radarn och skulle förmodligen kunna ställa till med rejäl skada om man råkar segla in i den. Det vill vi inte testa. Andra seglare har angivit koordinater där de kan tänkas finnas, men det är väl mest att se som en fingervisning. De kan säkert både flyttas med avsikt eller helt enkelt driva iväg.

Färden till Ceram är inte särskilt dramatisk, men ombytlig, med lite segling, lite motorgång och en hel del regn. Vi får till det både motvind och motström. Jag kan nämna att inte ens lite sparad australiensisk choklad lättar upp den dystra stämningen ombord. Usch så dåliga vi är på att hantera regn, motström och vind från fel håll.

Frammåt kvällskvisten svänger vi in i en vik där vi ankrar utanför en by. Regnet fortsätter att strila men tack och lov är det stillsamt med platt vatten och utan böneutrop. Redan nästa morgon fortsätter färden och vädret är gråaste grått. Efter ytterligare ett kort stopp för natten och en lång dags segling, ja för det blåser plötsligt friska vindar, når vi Ambon.

Staden Ambon är regionen Moluckernas huvudstad och här bor cirka 350 000 invånare. Runt sekelskiftet och enstaka incidenter efter det, har det varit stridigheter mellan muslimer och kristna. Staden har även lånat sitt namn till likören “Pisang Ambon” där pisang betyder banan. Likör eller alkohol överhuvudtaget är inte direkt någon stapelvara i det muslimska Indonesien, så vi lär inte köpa just det som ett minne av vårt besök här.

Själva hamnen är känd för sin dåliga ankring så vi väljer att gå förbi staden och in i den avlägsna men lugna viken Halong Bay. Närmsta grannar är några övergivna rostiga skepp och så klart en rejäl moské.

Nästa dag tar vi bussen in till staden. Det kostar 5 kronor per person och bussresan tar 20 minuter. Vi måste besöka telefonbolaget för vårt internet på telefonen har slutat att fungera. När vi närmar oss centrum frågar busschauffören vart vi vill kliva av, och på det svarar vi därför ”Telkomsel”, vilket är namnet på telefonbolaget. Då tvärstannar han, som ett tecken från ovan, precis utanför Mc Donalds. (Och vi slutar tänka på internet och Telekomsel och tänker bara ”wow det finns Mc Donalds här!”) En dam på bussen kliver av och börjar peka, att Telkomsel ligger längre bort på gatan förbi Mc Donalds. Vi är på väg att börja gå men det sätter hon stopp för. Hon viftar till sig en becak, en cykel-rickshaw och vi trycks ner på det smala sätet, designat för en normalstor människa. Den ganska obekväma resan tar 10 minuter på starkt trafikerade gator och den späda chauffören trampar energiskt på nerför gatan.

Till sist står vi utanför telefonbolagets kontor. Det är lång väntetid men i moderna luftkonditionerade lokaler. Det visar sig att utländska telefoner måste registreras var tredje månad för att kunna användas i Indonesien och när det väl är ordnat är vi ”online” igen. Lunchen intas på Donken, såklart.

De följande dagarna lär vi känna staden, och trots värmen tar vi oss runt i den trafiktäta stadskärnan med buss, taxi och promenerandes på smala gator. På 10.e plats av Ambons sevärdheter, efter nio stränder, finns Ambons fredsgong-gong. Vi djupdyker inte i ämnet varför det ens finns en freds gong-gong utan promenerar dit och tar en bild.

I jakten på föda besöker vi fruktmarknaden som är en av de största vi sett. Den sträcker sig längst en smal dammig gata nära hamnen och här är full kommers. Man säljer fisk, torkad fisk, frukt, grönsaker, tempeh, tofu, kryddor, örter och ägg.

När vi besöker matvaruhusen i staden blir vi nästan lyriska över kött, kyckling och köttfärs. Det har vi inte sett på över en månad. För att slippa baka köper vi vitt bröd som vi rostar, och när vi tror att det lite brunare brödet ska innehålla nåt slags fullkorn och istället visar sig vara kakao, så blir rostat chokladbröd till frukost en ny erfarenhet. (Fast bara en gång).

Vi får kontakt med en ”fixare” via ett forum på facebook som hjälper oss med diesel. Han levererar 200 liter i dunkar redan nästföljande dag. Det finns alltid en risk att man ska få dålig diesel men den här snubben, Jonny “Ambon” har gott rykte och levererar prima vara.

Den här årstiden är ju egentligen inte rätt säsong att ta sig västerut i Indonesien, det ska man helst göra under sydostmonsunen. Men vi måste lämna landet efter 6 månader för att kunna söka ett nytt visum. Det hade vi kunnat lösa på olika sätt men vi har valt att ta oss till Lombok, och därifrån flyga hem en sväng. (Ja vi längtar dessutom hem, inte bara av visum-tekniska skäl).

Vädret nu är ganska ostabilt med squalls, hårda vindar och regn. När vi väl fyllt på allt som går att fylla på, ringt hem, kokat nya konserver, och ätit på Donken igen, börjar vi snegla på vädersituationen. Vi spanar efter lättare vindar, gärna nordliga för att kunna göra nästa hopp västerut. Efter tio dagar i Ambon kastar vi loss i solsken med siktet inställt på södra Sulawesi. Med en tredygnssegling framför oss och med allt skräp, stockar och FAD:ar i vår väg får vi använda devisen, att under dagen hålla utkik och på natten hålla tummarna.