Ekvatorn och muffinsöar i Raja Ampat

Vi lämnar den skyddade ankringen vid ön Gof Besar och styr norr ut. Målet för dagen är att korsa ekvatorn. Havet ligget spegelblankt, efter några timmar kommer en pust med vind, vi kan till och med rulla ut genuan och motorsegla en del av sträckan till ön Kawe. Här har turistmyndigheten rest ett monument på en liten ö för att markera ekvatorns sträckning. I det här området är sjökorten i plottern inte så mycket att lita på. Vi är helt beroende av satellitbiler, eftersom ankringsviken inte ens finns med på sjökortet.

Vi uppmärksammar inte passagen av ekvatorn nämnvärt, konstaterar bara att vi är tillbaka på norra halvklotet igen, vilket var ett tag sedan. Trötta av värmen bestämmer vi oss för att besöka monumentet dagen därpå och sedan segla vidare. När vi vaknar nästa morgon regnar det rejält, det är först på eftermiddagen vi kan åka förbi det omtalade monument. Och nåja. Dyningarna som väller in på stranden gör det riskabelt att landstiga så vi knäpper några bilder och är nöjda med det, själva monumentet som sevärdhet kanske inte heller är så mycket att hurra över. I stället går vi i land på öns läsida för att elda upp några soppåsar och tänk vad vi hittar där..

När vi lämnar Kawe har vi medström och rejäla dyningar i kombination med små toppiga vågor. Resan är riktigt obekväm innan vi svänger av och får strömmen och dyningarna i sidan. På långt håll ser vi ögruppen Wayag som är lite av ”juvelen i kronan” här i Raja Ampat. Vid en googling är det just den här ögruppen som dyker upp som sökresultat med bilder av stoppiga kalkstensklippor och turkosa laguner.

Vi vet redan innan att det här är en populär plats att besöka både bland liveabord-båtar och seglare. Vi har därför skruvat ner förväntningarna en smula och tänker oss en överfull ankring, vattenskidor och ståhej. Riktigt så illa är det inte när vi glider in mellan de höga öarna. Här ligger ett 10-tal båtar ankrade och så värst mycket ståhej är det inte. Vi väntar ut en regnskur innan vi glider över ett område med grundare vatten och ankrar helt ensamma utanför en vacker strand.

Det råkar vara en av mycket få stränder i området och är därför omåttligt populär bland liveaboard-båtarna. Hit tar man sina gäster för att de ska få en oförglömlig paradis-strand-upplevelse. För oss som åskådare är det festligt att se se hur det likt en teaterscen skiftar innehåll på stranden varje ny dag. Redan på morgonen efter vår första natt kommer en följebåt lastad med soffor, bord, solparasoll och kajaker. De ockuperar stora delar av stranden, krattar, flyttar stockar, dekorerar med musselskal, och sätter upp ljusslingor. Framåt kvällen kommer gästerna iförda solhattar och ljusa linnekläder (inte solblekta långseglar kläder). Det dricks drinkar och dineras under stjärnhimlen. Det grillas lobster och spelas gitarr. Nästa morgon är stranden tom och redo att ta emot en annan båts gäster. Det dyker snart upp en ny följebåt med stora saco-säckar, andra möbler och andra åsikter om var palmblad och musselskal ska placeras. Ibland är det luncher under flortunna gardiner, och vi kan höra ploppet av mousserande vinkorkar.

Ett gäng har inte tur med vädret, de håller på en hel dag med förberedelserna och förutom det sedvanliga piffandet skapas en stor sköldpadda i sand. Dessvärre regnar deras tillställning bort och på eftermiddagen hämtas besättningen och möblerna av följebåten. Sköldpaddan blir dock kvar, senare blir den dock något omdesignad.

Här är det nära till snorkling och vi ser både stora och små varelser så som revhaj, bläckfiskar, muränor och nakensnäckor, förutom alla vackra koraller. En dag tar vi jollen runt blanda alla labyrinter av kalkstensklippor och är nära att köra vilse.

Vi testar en annan ankring en bit bort även här med vackra omgivningar. Här finns faktiskt lite platt mark och inte bara höga vassa klippor. Vi tar på oss rejäla skor och långbyxor och tar en djungelpromenad tvärs över ön. Växtligheten är frodig med slingerväxter och lianer. Jag nynnar ivrigt på “Indiana Jones-låten” och önskar att jag hade en machete att hugga mig fram med. Till sist hamnar vi på en strand utsatt för dyningar och det traditionella indonesiska plastskräpet. Det är för sorgligt…

Till stort förtret har vår IridiumGo slutat fungera (igen). Sist den krånglade var vi i Australien och då var vi på vippen att köpa en ny då den plötsligt hoppade igång igen. Nu hoppas vi att det åter ska hända, men vi har inte så höga förhoppningar. Någon enstaka gång har vi på sista tiden lyckats ladda ner ett väder, men mest tappar den signalstyrka och vägrar koppla upp sig. Straxt utanför ögruppen Wayag finns en svag 4G-signal så en dag tar vi upp ankaret och åker ut till havs. Vi lyckas få ner ett väder och skicka några meddelanden sen försvinner även den signalen.

Eftersom vår tid i Wayag börjar lida mot sitt slut, studerar vi väderprognosen, skjuter upp avfärden några gånger men så till sist tar vi adjö, drar upp ankaret och styr västerut i vackert väder och lätta vindar.