Gott Nytt år från Raja Ampat och så vidare

Vi har tagit oss från heta och stökiga Sorong till ön Batanta som ligger ca 25 nm bort. Ankringsviken är grön och frodig och helt stilla. Vi tillbringar julhelgen med att städa, äta god mat, lyssna på julmusik, vilket går snabbt, det visar sig att vi har fyra jullåtar på spellistan, bada och snorkla. Inte precis som en svensk jul, trots att vi tom sätter på oss ordentliga kläder (i vanliga fall är det underkläder eller badkläder som gäller på grund av värmen). Vi gör en jolleutflykt till en liten ö som på håll ser charmig ut. Den ser ut som en soptipp på nära håll. Här finns mängder av ilandflutet skräp. Några timmar senare ankrar en större dykbåt bredvid ön. De städar raskt upp det värsta skräpet och tänder eld på soporna, samtidigt som de har julparty med tomteluvor och drinkar.

Några dagar senare åker vi vidare, rundar ön och ankrar vid en strand på ön Birie. Fågelkvittret här är enormt, både vackert och mer påfrestande. Inne på land ligger några ”vissna” bungalows som ingen brytt sig om på många år. Längst revet snorklar vi på något som måste vara den vackraste snorkling vi gjort hittills med mängder av olika mjuka koraller och fiskstim, stora fiskar och en och annan revhaj. Det är som ett enormt akvarium. Dessvärre råkar vi ut för det där som bränner oss i vattnet igen vilket vi inte känt av sedan Triton Bay. Nu är det på med långärmat och långkalsonger igen, men vi börjar känna igen mönstret och tror oss ana när på tidvattencykeln det bränns minst, för sluta snorkla vill vi inte.

När det närmar sig nyår åker vi en timma bort till ön Batantas nordkust och tittar på ett vattenfall. Vi ankrar i stor vik omgiven av mangrove, och möts ganska snart av några locals som gärna vill ge oss en guidad tur, vi avböjer vänligt men betalar i alla fall en liten av gift som ska bidra till ”underhållet”. Vi tar jollen uppför floden, promenerar på ett gångstråk som går över träsket och en knaglig stig genom djungeln och så är vi framme vid vattenfallet. Här är vi helt själva och passar på att bada i det svalkande sötvattnet. Det är en gammal tradition att vi på nyår brukar åka till någon form av “vattenland” när våra barn var små, så man kan ju säga att vi följer de gamla traditionerna, förutom att här är vi noga med myggmedel.

När vi badat färdigt drar vi vidare tillbaka till ön Birie, men nu till dess västra sida. Även här finns mängder av övergivna resorter och bungalows. Det är kanske pandemin som satt käppar i hjulen? Vår närmsta granne i den skyddade viken ser ut att en gång i tiden varit en fin resort. Vi kikar runt bland byggnaderna och kan se att almanackan på väggen visar 2019. Allt är undanplockat och tillbommat, men kvar är stora (dyrbara?) dieselaggregat, maskiner och köksutrustning. Vi hänger i loungen, och kikar runt i receptionen, men mest utnyttjar vi stranden för bad, strandhäng och promenad.

Vi känner oss tvungna att kika närmare på grovplaneringen för vår vistelse här i Indonesien. Vi filar lite på en tidslinje och inser att vi inte kan såsa bort för mycket tid på samma plats. Dessutom är det slut på grönsaker och frukt så vi drar upp ankaret och går för motor till den lilla staden Waisai. (Och inte heller nu med någon segelbar vind).

Vi ankrar straxt utanför floden, sjösätter jollen och följer efter några lokala båtar som svänger in i floden. Här möts vi av båtar, människor, båtbyggare, hus på pålar, skräp och brunt flodvatten. Vi lägger jollen vid en mur och klättrar iland utan att kliva på den döda råttan på stranden. Här är människor inte lika på, som på andra platser. Jag antar att det kommer en och annan turist hit, vi blir inte riktigt lika utstirrade som annars. Det finns en välsorterad frukt och grönsaksmarknad, men absolut ingen kan vare sig engelska eller indonesiska. Det blir mycket kroppspråk och gester när vi gör affärer. Till sist hittar vi även en liten supermarket som har några små kycklingbitar och korvar i frysdisken. Vi är inte direkt superlyckliga över provianteringen men det kunde varit värre.

Vi lämnar Waisai och kör till ön Friwen som är en omtalad liten ö dit en del turister kommer för att bo i det som kallas ”homestay”, oftast pitoreska hyddor vid vattnet. Hit kommer även en del långfärdsseglare för att dyka och snorkla. Vi ankrar längst den norra stranden och det är ganska djupt, över 20 meter. Några fiskbåtar ligger förtöjda längst stranden och en bit bort ligger en liten by. Vi blir inte så värst imponerade av Friwen, varken av snorklingen eller den vackra stranden som den beskrivits. Den är full med ilandflutet skräp och snorklingen högst medioker. Klockan sex om morgonen sätter fiskgubbarna igång sin musikutrustning, först är det indonesisk schlager därefter följt nån slags smurf-disco-pop, om det finns en sån genre, och framåt kvällskvisten är det hårdrocksballader. När det dessutom landar en hel flock med fåglar som bajsar ner däck och soltak, kan man säga att eventuella recensioner på Tripadvisor gällande platsen skulle ge mycket låga betyg från vår sida. Vi ger oss av ganska snart och kör längst den stora ön Waiegos kust till en vik där vi lånar en mooringboj över natten. Här är vattnet kristallklart och vi kan från båten studera vackra koraller och fiskstim.

Nästa dag kör vi vidare norrut och på håll ser vi en vacker liten lagun med en sandig ö och palmer. Ibland kan man ha tur och finna en ny fin ankring som ingen annan varit vid, men så är inte fallet denna gång. Lagunen är över 30 meter djup och det finns ingen grund plats att ankra på. Vi suckar och åker vidare till ön Gof Besar. Här finns inga stränder eller palmer (eller smurf-disco) men en skyddad vik omgärdad av mangrove. Den gamla respekten för saltvattenskrokodiler som vi kände av i Australien, gör sig gällande igen. När vattnet är brunt och omgärdat av just mangrove vill man helst inte bada eller snorkla och det finns krokodiler i Raja Ampat, sägs det. Från viken tar vi ändå jollen ut till revet med klart vatten och kan snorkla bland riktigt fina koraller. För inte gillar väl krokodiler att simma omkring i klart vatten?