To long in Sorong

Vi ankrar några dagar vid en ö med en nästan rund vik. Den kallas Turtle Cove, under våren kommer sköldpaddor hit för att para sig. Det ser vi inte skymten av, däremot träffar vi på en biljard med mygg. I viken ligger redan en båt när vi kommer dit. Vi ropar ”Hej, ursäkta att vi stör” och något av det första de ropar tillbaka är ”Det finns mygg här”. Så vi är varnade.

I mitten av viken är det 20-25 meter djupt och det är en extremt brant lutning på kanten. Här släpper man ankaret mitt i viken, backar in mot land och förtöjer med en aktertamp i ett träd. Vi är omgivna av klippor, sandstrand och de vanliga djungelgrejerna. (Cikador, lianer, fåglar, och mäktiga träd). Grannbåten ger sig av följande dag och vi passar på att snorkla och vid lågvatten gå fram och tillbaka längst nästan hela den hästskoformade stranden, annars kämpar vi på med myggen. Hur mycket vi än tycker oss täppa till alla ingångar med nät så blir vi på kvällen och natten stuckna. Det är först sista dagen då vi i princip inte tar bort myggnäten mer än för att gå in eller ut som vi lyckas få bukt med kräken. När det dessutom blir blåsigt och regnigt väder känns det nästan skönt att åka därifrån. Troligtvis hade känslan varit annorlunda med stilla vatten, solsken och myggfritt.

Vi måste vara i staden Sorong före den 20 december för att förnya vårt 2-månaders visum, så måndagen den 17:e december ser väderprognosen skaplig ut, till och med segelbar vind. Vi lämnar Sköldpadds(mygg)viken och hissar segel. Det blåser stadigt 6-7 ms med vind från västnordväst. Vi ska gå en nordvästlig kurs och försöker segla så högt det går. Vågorna är inte så bråkiga och under förmiddagen skiner till och med solen. Runt lunch förändras vädret. Vi möts av squall efter squall, en del regn och ibland en markant vindökning. Under natten kan vi turas om att sova , tills vi möts av ”armageddon” vid 3-tiden om morgonen. Det ser ut som en gigantisk svart vägg med blixtar. Vi slår av på farten och funderar över vad vi ska ta oss till. Att gå rakt igenom känns minst lockande, att gira åt öster, gör att vi troligen ändå hamnar mitt i ovädret, så vi väljer det minst dåliga och går västerut. Det blixtrar och mullrar på håll, vinden ökar rejält men efter ett tag lugnar det ner sig och vi verkar ha ovädret bakom oss. Vi kan pusta ut och fortsätta mot sundet som leder till Sorong.

Det är fortfarande skapligt tidigt om morgonen men fortfarande 40 nm kvar till staden när vi kommer in i farleden mot Sorong. Ingen av oss är särskilt svårövertalad när vi ser att det går att ankra inne i ett smalt sund med stilla vatten. Så tillsammans med halva indonesiska fiskeflottan som verkar ligga och vänta på bättre väder, ankrar vi upp och tar igen oss.

Tidigt nästa morgon åker vi vidare och är rätt nöjda med beslutet att stanna. Det är en hel del navigation mellan grund och öar, tidvattnet som först ger oss medström och sedan tråkig motström, och så allt skräp att hålla utkik efter. Dagen börjar med strålande sol, för att under dagen ge mer och mer mörka moln, mer vind och mer regn. Vi funderar på om det ska vara så här i 4 månader till?

På eftermiddagen ankommer vi till staden vi lite grann fasat för, med omtalat dålig ankring och för några år sedan en del stölder och inbrott. Vi anländer i konstiga sydvästliga vindar som blåser rakt in på ankringen. Inte ett dugg skyddat, och dessutom djupt. Vi får dock i ankaret och så farligt rulligt är det trots allt inte. När det konstiga sydliga vädret passerat är ankringen ganska okej, men man är verkligen ”mitt i smeten”. På redden ligger ett 40-tal dykbåtar ankrade och inne vid piren ligger fiskebåtar. Det passerar hela tiden olika farkoster straxt utanför oss och beroende på tidvattnet blir vi då och då omgivna av kladdigt plastskräp även innehållande slaktavfall. (Jo ett fårs könsdelar flöt just förbi, dem vill man helst inte ha i utombordsmotorns propeller…) Däremellan är det böneutrop blandat med musik från några restauranger. Någon har sagt att ”Time spent in Sorong is always to long”. Ja, så kanske det är.

Vi går in i fixarläge och har en lång lista att beta av. Vi ska till immigrationsmyndigheten, handla diesel, matvaror, alkohol lämna in tvätt, köpa gasol och gå på restaurang. Ja ni hör ju hu stressigt det låter. Och det är något med städer, värme och saker att fixa på en lång lista som gör oss totalt slutkörda mellan varven, allt på vår lista löser sig dock, men på olika ”smidiga” sätt. Det är varmt och kvavt, svetten rinner och det går nästan inte att dricka i kapp.

När det gäller visumet blir vi utsatta för ren utpressning av tjänstemännen på kontoret. Eftersom det är nya regler (som vi inte hört talas om) är vi för sent ute. Man ska förnya visumet 4 arbetsdagar innan det går ut, och vi ska nu få böter varje dag efter att visumet löpt ut tills det förnyats. Och det måste gå fyra arbetsdagar, sådana är reglerna. Och nu är det ju julhelg, säger tjänstemannen och stoppar undan våra pass i en skrivbordslåda. Men om vi betalar en ”avgift” kan allt lösa sig genast. Så surt och irriterande. Det handlar om några tusenlappar så det är inte ekonomin som stör, det är utpressningen och korruptionen. Och ja, vi betalar.

Diesel och alkohol löser sig genom att vi skickar meddelande på Whats App till olika ”fixare”. Dieseldunkar levereras på jollebryggan som vi själva får ta med till båten, tömma i tanken och sedan lämna tillbaka. Alkoholen kommer en snubbe på moped susande med. Tvätten lämnas in och kan hämtas prydligt paketerat och inplastat. Provianteringen sker i stans stora supermarket och är till största delen en succé, med matvaror vi inte sett sedan vi lämnade Australien: Köttfärs, kycklingfilé, yoghurt, paprika, och ost. Det som saknas är flingor och apelsinjuice men det kan vi klara oss utan. Precis som hemma är det fullt ös i affären med köer, julmusik och trängsel. Det är även en del jippon de här dagarna, till exempel nån form av ”Mr Muscle tävling”.

På ankringen träffar vi även några seglare som vi går ut och äter pizza med. Vi har ju nästan levt som eremiter och knappt träffat andra människor (som man kan dela ett språk med), så det är väldigt trevligt. Men alla gör som vi, skyndar på med sina ärenden för att kunna åka vidare och vi byter kontaktuppgifter med de nyfunna vännerna innan vi skiljs åt.

Dagen innan julaftonen drar vi äntligen upp ankaret och i gråväder går vi de 25 nm till en stilla fågelkvittrande ankring. Äntligen, här ska vi pusta ut ett tag!