Norrut mot Sorong

Det känns som att vi haft några veckors semester i Triton Bay och nu måste vi plötsligt börja jobba igen. Om en knapp månad måste vi vara i staden Sorong för att förnya vårt tvåmånaders visum. Raka spåret är det 300 nm. En sträcka att segla i ett område där det just nu inte blåser något och där nattsegling, eller nattkörning är lite av en utmaning med tanke på fiskenät och omärkta fiskeannordningar.

Vi lämnar Kaimana och följer vårt gamla spår tillbaka till ön Adi. Därifrån ger vi oss av norr ut och gör kortare etapper dagtid tills vi når ön Mommon som ligger längst stora ön Papuas kust. Vi har sett ut en tilltänkt ankringsplats och är nästan framme när vi ser en strand med turkost vatten glittra i solen. Vi kikar närmare på Google Earth, om vi går tillbaka en bit och svänger in bakom ett rev kan vi nog snirkla oss in till stranden. Det här är både spännande och roligt, att hitta nya platser att ankra på som andra inte noterat i appar eller kompendium. Och även om det lätta vindarna är ett otygg när det gäller segling underlättar det absolut sådana här underökningar. Vi går från 100 meters djup till 30 meter och så glider vi in över sand. Det är 6 meter djupt och sikten är kristallklar. Jag står i fören och spanar, Sivert styr och håller koll på djuplodet. Det känns som att vi är tillbaka i Franska Polynesien och snirklar oss fram i någon atoll. Djupet förändras inte nämnvärt och vi kör sakta närmare stranden, väjer för några mörka korallklumpar på botten och släpper ankare i det klara vattnet. “Vilket ställe” säger vi nöjt.

Vi utforskar de intilliggande stränderna men är egentligen mer intresserade av snorklingen. Vi hoppar i det varma vattnet och snorklar längst öar och små rev. Sikten är skaplig och vi möter många nya bekantskaper, både fiskar och sjöstjärnor vi inte sett tidigare. När det nästa dag kommer in lite dyningar längst stranden, drar vi upp ankaret och tuffar in mellan två öar. Även nu är det “eye-ball-navigation” som gäller. Kanalen är sandig och vi ankrar mellan öarna. Härifrån når vi nya platser att utforska under ytan. Vi hittar ett enastående vackert rev med mängder av koraller och fiskar.

Trots att vi ligger väl inkilade bakom öarna letar sig så småningom dyningarna in även här. Det är nog den nya säsongen som är på gång. Från obefintliga och lätta vindar kommer vinden mer och mer att komma från norr eller väster. Det är början på nordvästmonsunen. Någonstans ute till havs blåser det förmodligen och även om vi inte märker av så mycket vind ännu hittar i alla fall svallen hit.

Vi drar upp ankaret och åker två distans bort till stora ön Papua och en lång smal halvö, där vi borde kunna få skydd mot svallen. Det är bara en nackdel med ankringen visar det sig. Vi måste passera ett tidvattensberoende grundflak och som av en slump lyckas vi pricka högvattnet. När vi svänger in över det grunda området visar lodet 3 meter, vilket betyder att vi inte kan lämna den här platsen med mindre än att det är just högvatten. När det är lågvatten är det bara drygt en meter djupt. Efter det gräsligt grunda området blir det djupare och vi kan ankra på en stor sandfläck. Här ligger vi inbäddade i grönska och djungelljud. Vi stannar några dagar och försöker hålla koll på ett lämpligt högvatten att gå vidare i. Varje dag kommer en skur som vi vanligtvis uppskattar eftersom det tillfälligt gör det svalare ombord.

När vi börjar fundera på vår plan framöver kommer vi fram till att vi till varje pris vill undvika att nattsegla i de här farvattnen som är fyllda av skräp, stockar och omärkta fiskehyddor. Vi hade tänkt ta oss till en ögrupp en bit bort, men bestämmer oss i stället för att dagsegla längst kusten närmsta vägen och endast göra en avslutande nattsegling mot staden Sorong. De nya planerna gör att vi får gott om tid. Vi stannar därför kvar på den stillsamma ankringen och fortsätter att studera tidvattnet, snorkla samt försöka bättra på fotograferandet under ytan. Jag snöar in på vackra koraller, sjöliljor och sjöstjärnor. De håller sig för det mesta stilla, vilket underlättar avbildandet. Här möts vi också av ett underligt fenomen. Vattnet skiktar sig så det på ytan är iskallt, säkert bara 25 grader, och några decimeter nedanför är det vanliga 30-32 grader. Det gör att sikten varierar, ibland blir allt bara suddigt och första gången det inträffar tror jag att jag allra minst fått hornhinneavlossning, typ.

Vi spekulerar i om det ytliga kalla vattnet kan komma från ett närliggande vattenfall, men är inte helt säkra i frågan. När vi tillsist, tidigt om morgonen med ett rejält högvatten lämnar ankringen gör vi ett kort stopp vid vattenfallet i fråga.

Om vi någon gång kommer att göra en topplista över rulliga ankringar kommer den platsen att vara en god kandidat (Vinnaren är nog Lennakel i Vanuatu eller kanske Panama, precis bredvid kanalen). Trots sjöhävningen får vi jollen i sjön och tar en tur förbi det stora och lilla vattenfallet och trots rullandet är det sevärt.

En timma senare drar vi upp ankaret och tuffar vidare norr ut mot en liten sockertopps ö, där vi trots onda aningar slipper de värsta svallen och till och med går en lång promenad på stranden. Även här finns ett vattenfall dock av ett mindre slag. Vi finner också diverse spännande strandfynd.

Tanken är att tidigt nästa morgon bege sig norr ut till en liten stad för att fylla på i förråden, men under natten börjar det regna och blåsa. Ovädret håller i sig till lunch nästa dag och himlen är fortfarande fylld av oroväckande svarta moln. Det känns som vi verkligen är på väg in i en regnigare period.

När vi äntligen kommer iväg dagen därpå, vägrar ankarspelet att röra sig. Vi har verkligen inte tid att stanna och mecka, vi har lång väg att ta oss och vill vara framme innan mörkret. Sivert tjuvkopplar sladdarna till relät så att vi i alla fall får upp ankaret och i den stekheta förpiken, trångt och med sjöhävning under gång, håller han på i några timmar och drar nya sladdar. De gamla var helt eroderade. Det tar resten av dagen för honom att dricka i kapp det han svettats. Han borde belönas med medalj…

Dagens mål är hamnstaden Fakfak. Vi ankrar i hamnbassängen under sen eftermiddag efter att lite osäkert närmat oss den rejäla kraftledningen som hänger över hamnområdet. Här anses det inte så nödvändigt att skylta med segelfrihöjd.

Runt hamnen går vägen där de susar förbi en och annan moped. Vi får trots allt en god natts sömn och ger oss sedan i kast med blixtattacken att handla. Jollen lägger vi på militärpolisens brygga (som vi hört att andra seglare gjort) och marscherar sedan gatan bort till centrum. Vi handlar det nödvändigaste och hittar även lite frukt och grönsaker. Inom en timma är vi tillbaka vid jollen. Där står nu ett gäng militärpoliser i uniform och tittar på jollen. Vi mumlar till varandra att det kanske är problem. Det är det inte. Alla ler stort och vill handhälsa med Sivert. Någon kan lite engelska, de fotar oss och när vi åker i väg i jollen startar de polisbåtens tuta och blåljus, vinkar och tjoar…det är lite som att “Elvis just left the building”, eller liknande.

Vi lämnar stadens brus och styr mot nästa ankring. Det är helt vindstilla varmt och fuktigt. När vi kommit en bit på väg, mitt i vårt förmiddagsfika, hostar båten till och börjar vibrera. Något måste ha fastnat i propellern. Sivert tar på sig snorkelutrustning och simmar ner under båten. Jodå, fastsnurrad i propellern sitter ett stycke plastpåse. Den är enkel att få bort men det ger oss en påminnelse om vad som kan hända vid mindre lämpliga tillfällen med mer vind och dyningar. Resten av färden är fylld av mängder av skräp och vi försöker hålla koll efter stockar, rep och numera påsar.

Vi har sett ut en lämplig ankring i en flodmynning och tuffar dit. När vi är nästan framme ser vi att det även här hänger omärkta kraftledningar över vår färdväg. Det finns ingen utmärkning i sjökortet, ingen utmärkning på land och nere på däck ser det ut som att vi kommer att köra rakt in i ledningarna när vi tittar uppåt. Det känns inte bra. Ungefär då vi tänker ge upp hela företaget kommer en liten familj förbi i sin fiskebåt, med kroppspråk frågar vi dem om de tror att vi kommer under. De åker bort en bit och studerar vår långsamma färd mot ett eventuellt haveri. När vi är nästan framme gör de alla tummar upp och de är först då vi själva kan avgöra att vi har flera meter till godo. Men det känns som att det här var lite för spännande för oss. När vi ankrat en bit bort, kommer de förbi och hälsar. Vi kan inte indonesiska och de kan inte engelska. Vi ger barnet en klubba och frågar mannen om han vill ha några rep som blivit över. De vill han, sen säger de adjö och vi säger Terima Kashi!

En timma senare kommer nästa lilla familj förbi. De kan lite-lite engelska och vi förstår att de vill låta fotografera barnen tillsammans med oss, “buhle”, utlänningar. Vi säger okej och vips klättrar alla barnen upp i båten, sedan mamman och pappan. Sen blir det fotografering med pappan som regissör, vi ska sitta och stå och le och hålla om varandra, och till sist även stå framme på fördäck. De är överförtjusta och så klart får även de här barnen klubbor.

När de åker börjar de skymma och vi tror oss inte få fler besökare, men jodå. En ensam man, som kan noll engelska kommer förbi, klättrar ombord och slår sig ner på akterdäck. Vi försöker prata lite men han sitter bara där och ser sig omkring. Det finns absolut inget obehaligt över situationen, men jag google-översätter senare en lämplig mening på indonesiska att ha i beredskap, typ ” Nej, vi är upptagna.” Den skulle lyda “Tidak, kami sebuk”. Efter tio minuters tystnad tillsammans, säger han hejdå och ger sig av. Visst är det spännande att möta människor och nya kulturer, men utan ett gemensamt språk är det svårt, då är det bra att kunna langa över klubbor till barnen.

Nästa dag lämnar vi ankringen, passerar utan missöden under kraftledningen och fortsätter färden norr ut.