Triton Bay

Efter debaclet med marinparksavgiften, lämnar vi Kaimanas rulliga och högljudda ankring och går tillbaka till tystnaden i Raf. Vi passar på att svalka oss i den kalla färskvattenkällan och till kvällsmat äter vi osedvanligt god kebab, gjord av ”beef bacon” som vi hittade i frysdisken i en liten butik i Kaimana. Nästa morgon vaknar vi pigga och utvilade, drar upp ankaret och tuffar söderut. Vi går över spegelblankt vatten och i sundet mellan den stora ön Papua och Namatote finns vackra vikar och klippor att studera. Här stämmer sjökortet inte i de små detaljerna, många av kalkstensklipporna och vikarna saknas helt. På håll ser vi en flock delfiner och vattensprut från valar. Vi har hamnat i hjärtat av Triton Bay med allt sitt marina liv.

Vi går till ön Aidumas norra spets där vi spanat in en sandig vik, och vi blir inte besvikna. Färgen på vattnet är makalöst grön och sanden påminner om mjöl. Vi fickparkerar mellan klipporna och tidvattenströmmen håller oss på plats. Om det skulle vara nödvändigt skulle vi kunna lägga en tamp från aktern till klippan. Precis som vi sagt om nästan alla ankringar hittills säger vi förtjust. ”Vilket ställe” för det är vackert och annorlunda med de taggiga klipporna och all växtlighet. När vi tar oss in till stranden finns här precis som på alla andra stränder vi besökt i Indonesien mängder av skräp, men på den här lilla stranden är nedskräpningen överkomlig och vi passar på att elda upp skräpet.

I Fiji kallas kalkstensklipporna muffinsöar men här har klipporna mer formen av svampar med flera meters överhäng. Beroende på tidvatten klafsar vågorna in under klipporna och under ytan döljer sig vackra färgglada koraller längst klippornas väggar. Artrikedomen av fiskar, och koraller är enastående och beror dels på att det är en marin park och man försöker hålla tjuvfisket i schack men även att det är enormt näringsrikt vatten. Priset man får betala för näringsrikt vatten är nedsatt sikt. Den är inte alltid kristallklart. Med dålig tajming ser man bara några meter, om alla parametrar är rätt kan man få riktigt fin snorkling. Numera snorklar vi alltid med heltäckande klädsel för att undvika närkontakt med de stickiga sakerna i vattnet som ger klåda.

Några dagar senare förflyttar vi oss längre söderut längst ön Aiduma. Eftersom vi inte sett till en enda båt på över en vecka blir vi förvånade när ankringen vi sett ut är ”upptagen”. Där ligger redan en franska katamaran vi sett tidigare. Vi går därför tvärs över sundet mot ön Papua och snirklar runt bland lodräta klippor och sandiga vikar. Det är lustigt att kika på Google Earth över det här området eftersom det finns områden som ser ut som pooler och laguner av både djupt och grunt vatten. Färgen på vattnet ger en fingerviskning om var det går att ankra. Vi håller utkik efter mellanblått, helst utan svarta prickar. Vilket betyder sandbotten 5-10 meter utan koraller. När vi till sist får till ankringen är det just i ett sådant område vi hamnar. Vi skyndar att kasta oss i vattnet för att snorkla och samtidigt svalka av oss. Ungefär samtidigt som vi stiger upp ur badet, börjar det blåsa, bara lätta vindar men ändå tillräckligt för att det ska börja rulla en smula. Vinden finns inte med i någon prognos, det verkar mer som sjöbris.

Nästa dag tar vi oss till de 30 meter lodräta klipporna som stupar lika djupt ner under ytan. Vi ankrar jollen på en liten utskjutande sandplätt och snorklar längst klippornas koraller. Det är en av de vackraste snorklingar vi gjort, med mängder av koraller, anemoner och fiskar. När vi nästan är på väg att vända tillbaka blir det sämre sikt och samtidigt börjar de svida i skinnet som inte är skyddat av tyg, det vill säga händer och ansikte. Det är som att simma bland brännässlor. Det är inget som syns i vattnet och en läskig känsla. Vi skyndar tillbaka till jollen. Min överläpp ser ut som den fått botox och våra händer är alldeles knottriga. Följande dag kliar det galet mycket och vi undviker att vistas länge i vattnet de följande dagarna. Tre dagar senare är knottror och klåda borta.

Så småningom drar vi upp ankaret och kör till nästa vik. Vädret är fortsatt soligt och det är väldigt vindstilla. Termometern visar på 30 grader redan på morgonen och under dagen kryper den upp till 35. Vi spanar förhoppningsfullt i skyn efter regnmoln som kan svalka av båten, men det kommer bara lite stänk. Med jollen åker vi runt i vikens lilla miniskärgård, spanar in laguner, klippor och sandstränder. Vi bakar bröd, läser böcker, eldar sopor och badar. Att gå långpromenader är omöjligt, oftast är den enda yta det går att promenera på en liten snutt sandstrand. Resten är vassa branta klippor, här finns inga bebyggelse eller vägar. Det känns ändå inte helt öde eftersom det ute i sundet då och då passerar dykbåtar och en och annan fiskegubbe, men det är långt till närmsta by och för det mesta är det bara fågelkvitter och vågskvalp som hörs.

Vi åker vidare till en ankring som från ovan ser ut som ett stort mörkblått hål. Enligt sjökortet ligger vi ankrade på land, men det är i själva verket 12 meter djupt. När tidvattnet drar sig undan blottläggs den leriga botten längst land, och vi kan vada runt i vikarna, och äntligen få lite ”promenad”. Nu upptäcker vi att att när det är helt vindstilla finns det mygg som vi hittills har varit helt förskonade ifrån. Myggen kommer tack och lov inte flygande ut till båten. När tidvattnet är som allra högst fylls vikarna då och då av maneter, de liknar ofarliga öronmaneter men man blir inte så sugen att simma runt bland alla geleklumpar, och någon timme senare har de drivit ut till havs igen.

Vi har hela tiden spanat efter fin snorkling men det är först när vår vistelse i Triton Bay börjar lida mot sitt slut som vi hittar den mest fantastiska snorklingen, någonsin. Det är en sådan mångfald av koraller i olika färger och former, fiskar, stora fiskstim och sjöstjärnor. Vi möter sköldpaddor och en festlig cuttlefish.

Själva ankringsplatsen vår sista tid i Triton Bay är inte så spektakulär, det är en vik utan de typiska kalkstensklipporna omgiven av tät växtlighet. Men under ytan… på kvällen kommer dessutom en delfinfamilj in i viken med ungar och verkar komma in på grunt vatten för att leka. De underhåller oss i över en timma, genom att simma runt, plaska, simma ryggsim och busa med varandra, snacka om kvällsunderhållning! Runt hörnet finner vi en undanskymd strand, med vit sand och klart vatten.

Efter tre veckors stillsam och rogivande vistelse i vackra Triton Bay, börjar det sina i frukt och grönsaksförrådet. Vi har dessutom en tid att passa, vårt visum måste förnyas runt den tjugonde december. Vi bestämmer oss därför för att fara vidare mot staden Sorong och nästa marinpark, Raja Ampat.