Kaimana, kalksten och myndighetspersoner

Vi seglar med god fart i förhållande friska vindar från ön Kerawatu till den lilla staden Kaimana ca 30 nm bort. Vindarna är från sydost men vrider mot syd när vi kommer fram till hamnen där vi ska ankra. Det innebär att svall rullar in i viken vilket gör att det rullar nåt fasligt. Vi har inte så mycket val, det finns inga alternativa ankringar och förhoppningsvis dör vinden ut till kvällen. Vi ankrar omgivna av fiskebåtar och till tonerna av böneutrop. Tanken var att göra en blixtattack in till affärerna för att kunna sticka vidare redan nästa morgon, men vi ids inte sjösätta jollen i de rullande vågorna och när det dessutom börjar regna blir vi kvar ombord. Under kvällen lägger sig tack och lov svallet och allt blir stilla, men inte tyst. Vid solnedgången drar böneutropen från Kaimanas alla moskéer igång. Ljuden från högtalaranläggningarna rullar ut över ankringen och de olika böneutroparnas röster blandas i en kakafoni.

Nästa morgon spanar vi in mot land. Vi funderar över var vi kan tänkas lägga jollen, här är två meters tidvatten att ta hänsyn till och det är på väg ner. Ingen av de guider vi har ger några bra ledtrådar, men i kikaren ser vi att det ser ut att gå att ankra jollen i närheten av en stentrappa. Så verkar även några locals göra så vi tuffar in mot det grunda området, rullar upp byxorna och ankrar bredvid dem. De gör tummen upp, det är ju ett gott tecken.

Till Kaimana kommer nästan inga turister, några kommer med flyg för att transporteras vidare till en dyk-resort som ligger en bit bort och övriga är ett 20-tal segelbåtar per år. Det sägs att den första besökande båten som kom till Kaimana var här 2015 och det är ju inte så länge sedan. Staden har 50 000 invånare och det verkar som att fiske är stort. Det finns stora fiskbåtar som ger sig av på eftermiddagen och kommer åter på morgonen, små enmans båtar, samt de stora trimaranerna som ligger ankrade och fiskar om nätterna, starkt upplysta.

När vi vadat i land, möts vi av ett gäng barn som ropar ”Hello Mister”, det känner vi igen. Ibland ropar de ”dollar” eller ”money” efter oss, men de skrattar samtidigt så vi tar det inte så allvarligt. Vi har hamnat mitt på huvudgatan, där mopeder, minibussar och cykel-rikshaws susar fram. Gatan kantas av mängder med små kioskliknande affärer.

Vi gör våra ärenden i ganska rask takt, tar ut pengar, det vill säga några miljoner rupiahs, typ tusen svenska kronor. Vi åker buss till marknaden som dock är en besvikelse, det finns lime, chili, och fisk, resten är ballonger och krimskrams. Vi åker bussen tillbaka och hittar både frukt och grönsakshandlare på stans huvudgata. När vi kommer tillbaka till båten bestämmer vi oss för att stanna en natt till och passar på att göra lite internetbaserade ärenden.

Längst strandpromenaden är en liten marknad uppsatt, den ser temporär ut och har några karuseller för barn samt matstånd. En av åkattraktionerna är någon form av spökhus, som med stora högtalare spelar upp ”otäcka ljud”. Ut till båten hörs det alldeles utmärkt och vi tillbringar kvällen med ljudet av ylande spöken och elakt skrattande häxor. Tack och lov blir det tyst vid 10-tiden.

Nästa morgon gör vi några ytterligare stödköp innan vi lämnar stan och siktar på Triton Bay några timmars färd längre söderut.

Raf på väg mot Triton Bay

Efter proviantering i Kaimana går vi för motor söderut mot Triton Bay. Enligt väderprognosen ska det inte blåsa något alls men här verkar lokala vädersystem råda. Vi möts av 7 ms motvind. Stora fisketrimaraner ligger ankrade längst kusten. På natten sänker de ner sina nät och tänder alla lampor för att locka till sig fisk och vid gryningen dras näten upp. Att det finns fisk som kan slinka förbi näten har delfiner och framför allt valhajar fattat. Och att turister vill snorkla med valhajar har fiskegubbarna fattat. Än är turismen inte tillräckligt stor för att vara den huvudsakliga businessen, men för motsvarande en svensk femtiolapp är fiskegubben villig att offra en hink fisk som kastas i vattnet för att lockar upp valhajen till ytan. Kanske stannar vi till på tillbakavägen och provar på att snorkla här? När vi precis passerat udden där alla fisketrimaranerna ligger ankrade kommer en valhaj upp till ytan med ett plask, det ser vi som ett tecken. Vi borde verkligen snorkla här nästa gång.

Triton Bay är nationalpark sedan 2006, inte lika känt som Raja Ampat men inom dykkretsar känt för mjuka färgglada koraller, artrikedom av nakensnäckor, sjöhästar och fiskar. Man ska som besökare betala en avgift för att få vistas här, som går till skötseln av området samt stöttning av lokalbefolkningen, förmodligen för att det inte ska bli så utfiskat som på andra håll. Vi har läst att avgiften kan betalas hos dykcentret som ligger mitt i Triton Bay, och det är dit vi så småningom siktar på att komma, kanske för att dyka.

Vi fortsätter in bakom en långsmal ö och hittar vår nästa ankring. Viken heter Raf Island Bay och ligger bakom några höga bulliga kalkstensklippor i grönskimrande vatten omgiven av fågelsång. Vi stannar i flera dagar och utforskar närområdets grottor, kalkstensformationer, klippmålningar och färskvattenskällor. Just färskvattnet som porlar upp ur berget drar vi nytta av genom att passa att tvätta upp lite smutstvätt. Källvattnet är dessutom svalkande om man jämför med vikens 32 grader.

Vädret är omväxlande, med en daglig pust med vind samt en regnskur följt av solsken. Tidvattnet åker upp och ner med sina två meters skillnad. På håll ser vi då och då lokalbefolkningen puttra förbi i små fiskebåtar, annars är det bara vi, fåglarna och djungelljuden. Av fåglarna är näshornsfåglarna de klart lustigaste. De har en en färgglad jättenäbb och det låter swosh, swosh swosh, om vingarna när de flyger mellan träden. Vi hör de svarta kråkorna med sina sorgliga kraxande, kakaduornas gälla skrik och många andra oidentifierade fågelläten. Det här är verkligen en rogivande plats.

När vi precis bestämt oss för att det nästa dag är dags att dra vidare får vi oväntat besök. Precis efter en häftig regnskur dyker en båt upp med tre män iförda orangefärgade reflexvästar. De fotograferar vår båt och frågar efter vår biljett till Nationalparken. Efter en lååång diskussion där vi försöker förklara att vi ska betala den hos dykcentret, medan myndighetspersonen bestämt hävdar att det är han som ska ha betalt, lovar vi till sist att åka tillbaka till Kaimana för att ta ut mer pengar och betala honom.

Nästa dag möter vi mycket riktigt mannen i stan, men det är ju söndag och han kan inte skriva ut något kvitto åt oss för han är ju egentligen ledig (Vi hade det på känn). Om vi vill ha tillståndet i handen och inte skickat till oss måste vi vänta till dagen därpå. Och vill alldeles bestämt ha något i handen, så vi ses nästa dag. Innan allt löser sig blir det även en diskussion om priset som åker upp och ner innan det landar på samma pris som dykcentret angett på sin hemsida. När allt äntligen är klart hinner vi med ett varv i affären innan vi kan dra ut i ödemarken igen. Äntligen!