Från Tual seglar vi de 30 nm i nordostlig riktning till ön Kai. Vi ankrar vid en strand med ett nästan lodrät 600 meter högt berg som fond. Det vi vet om ankringar i Indonesien är att det kommer att vara djupt och ibland svårt att hitta ankringar med mindre djup än 25 meter. På den här platsen finner vi dock en fin sandhylla på 12 meter att placera ankaret på. Vi har två appar som vi använder flitigt med information om ankringar, sevärdheter och proviantering. Förutom det har vi Google Earth-bilder nerladdade för att se rev, koraller och sandfläckar med stor tydlighet.
Inne på land är det fågelkvitter och en stark doft av blommor. Det är underbart att strosa omkring på en strand utan att behöva tänka på krokodiler. Det finns en hel del ilandflutet skräp och skor av olika slag dominerar. Dock inget som passar. Vi snorklar i det kristallklara vattnet, och trots att det regelbundet kommer förbi små fiskebåtar, som kastar ut sina nät, finns det en hel del fiskar att titta på. Jag upplever att något i vattnet sticker mig. Troligen larver från maneter och i flera dagar har jag röda märken på hela kroppen som kliar så att jag håller på att bli tokig.
Förutom djupa ankringar, är en annan indonesisk utmaning bristen på segelbar vind den här årstiden. Vi är i skiftet mellan den torra årstiden och den regniga, och dessutom befinner vi oss nära the Doldrums, området av stiltje längst ekvatorn. Det gör att vi noggrant studerar väderprognoser, för att kunna utnyttja pustar av vind och hålla koll på åskoväder.
När vi ser att det kommer att blåsa riktigt skapligt under lördagen, går vi upp tidigt och redan vid fyrasnåret åker ankaret upp. Det har inte börjat ljusna ännu när vi lägger kurs mot ön Adi, 70 nm norr ut. Fram till lunch går vi med god fart mot mål, sen mattas vinden av och det börjar rycka och skramla i seglen. Kanske borde vi lufta Spinnakern som legat undanstuvad i typ fyra år? Sist vi använde den var vi på väg över Stilla havet mot Gambier. Sagt och gjort. Efter en del trassel, får vi seglet på plast, då är vi sjöblöta av svett och utmattade av den stekande solen, men båten gör i alla fall god fart igen.
Det hinner bli mörkt innan vi når fram till ön. Stjärnorna blinkar svagt på himlen och vattnet lyser upp av mareld när vi svänger in i ankringsviken på Adi. Viken heter Blumpot och är okomplicerad att angöra i mörker. Den är stor och utan rev eller andra hinder. Vi får ner ankaret och kikar nyfikna ut i mörkret, vad är det här för ställe och vad är det för märkliga djungelljud som hörs? Det är någon form av cikador som låter som ett gäng gamla knarrande cyklar, eller tja helt enkelt väldigt högljudda cikador.
Nästa morgon vaknar vi av hällregn och åska som vi väntar ut innan vi går på upptäcktsfärd längst den långa stranden. Stora delar av ön är kokosplantage, med palmer i raka linjer. Här och där ligger rostig skjul, där kokosarbetarna arbetar och bor. Vi ser kossor, ylande hundar, och barn som leker. Vikens största nackdel är dock flugorna! Vi täpper till allt med myggnät, medan sittbrunnen formligen översvämmas av irriterande flugor och ägnar osedvanligt mycket tid åt att med varsin flugsmälla slå ihjäl dem. Fram på kvällskvisten får vi besök av en man och hans son som kommer paddlande. De talar ingen engelska och det är högst oklart vad de vill. De stannar en halvtimma under vilket jag försöker konversera med kroppsspråk och enkla frågor. Jag tror de mest är nyfikna. Sen säger de hejdå och paddlar hem igen.
Några dagar senare lämnar vi viken och tänker ta oss några distans norrut till en liten ö vi sett ut. Havet ligger stilla och vi går för motor. Precis när vi siktar ön på långt håll, ser vi också en vacker vik, fortfarande på ön Adi. Stranden ser ut att vara öde, vattnet är magiskt grönt och viken kantas av sandfärgade klippor med stora grottor. Ankaret går i på 9 meter, det fläktar skönt och till stor belåtenhet är här helt flugfritt.
Likt ystra barn skyndar vi i land och skuttar runt på den heta sanden. Bergväggen är lodrätt med träd och klätterväxter som kämpar för att hålla sig fast. Det kvittrar, kraxar och surrar i skogen. Bland trädens grenar trivs feta spindlar, som nästan skrämmer slag på oss när en av dem snabbt firar sig ner för sin tråd och springer mot oss på stranden. Vi springer också, kan jag nämna. Spindeln som ”jagade” oss ser kanske inte så skräckinjagande ut, snarare som en skämtartikel, eller nåt man gjort i syslöjden? Men fort kunde den springa i alla fall.
Vi tar jollen förbi grottorna och när vi slår av utombordsmotorn hör vi ett högt tjattrande inifrån en av de största grottorna. Vi ror försiktigt närmare, ljudet blir högre och högre och vi börjar förstå vad det är som låter. Hela grottan är fylld av fladdermöss. Vi stannar i mynningen och tittar på dem där de hänger i taket, och då och då blir osams med grannen med höga irriterande ljud. Eftersom det är lite strömt är vi på väg att glida in med jollen längre in i grottan, fladdermössen verkar då bli oroliga och börjar flaxa omkring och tjattra ännu högre. Vi backar försiktigt ut, det är ömsesidigt vi vill inte heller ha någon direkt närkontakt.
När väderprognosen visar på åska bestämmer vi oss för att stanna i viken med höga träd och vänta ut det hela, hellre än att ligga ankrade vid en liten ö, dit vi tänkt ta oss. Det kommer föraningar redan på kvällen. Förutom eldflugor som likt små minilampor surrar förbi i mörkret ser vi kornblixtar på långt håll. Vi stoppar in viktig elektronik i ugnen och håller tummarna att åskan ska passera lugnt och fint. På morgonen är det mulet och med ett stillsamt regn. Det mullrar omkring oss men bara några timmar senare är det vackert väder igen. En katamaran kommer förbi och ankrar. Den är fransk och vi känner igen båten från ankringen i Tual. Det är den första segelbåt vi sett sedan vi lämnade Tual för 10 dagar sedan.
Nästa morgon ger först katamaranen sedan vi oss i väg. Vi är alla på väg mot den lilla byn Kaimana 35 nm bort. Vindarna är lätta men det är dödstråkigt att gå för motor. Vi har spanat in några öar längst färdvägen och bestämmer oss för att istället stanna på första bästa ö. Vi svänger in och kollar upp en ganska ful ö med stenig botten. Det känns inte bra så vi kör på en timma till och stannar slutligen vid ön Karawatu. Här ligger redan katamaranen.
Vattentemperaturen är över 31 grader och inte direkt svalkande men det är ändå alldeles underbart att simma omkring i det klara vattnet. Dessvärre reagerar jag fortfarande på något som sticker mig under ytan och som därefter ger en galen klåda, så numera sker längre bad och snorkling med långkalsonger och långärmad tröja. Men vi klagar inte, för att vara november är det helt okej. Varje dag kommer en flock delfiner simmande förbi i viken, ibland kommer de riktigt nära båten men de stannar inte för att leka, de är troligen mer intresserade av jaga rätt på föda. Nära stranden på någon meters djup ligger ett gäng taggiga och olikfärgade sjöstjärnor som vi aldrig träffar på tidigare. De leker inte heller så mycket.
Ankringsviken är även rastplats för fiskegubbar som kommer in för att vila, eller ta hand om fångsten. De krossar stora isblock som de sedan lägger de nyfångade fiskarna i. Ibland sover de över i båten under natten, och drar sedan ut och fiskar tidigt om morgonen.
Det har hittills inte kommit mycket regn men (äntligen) kommer det en dag med några rejäla skurar, däremellan skiner solen.
När vi ser att det kommer vind passar vi på att segla vidare till byn Kaimana som ligger på den stora ön Papua. Det är dags att fylla på i fruktförrådet igen.
Nice!