Tual och nya intryck

Trots att vi ankommer till Tual tidigt på fredagen gör regnet och lathet att vi väntar med att klarera in. På lördag morgon är vi uppe tidigt, alerta, utvilade och redo att ta oss an byråkratin. Vi tar jollen och åker förbi de närmsta båtgrannarna för att hälsa och få lite tips inför mötet med myndigheterna. Av besättningen på en fransk katamaran får vi veta att alla myndigheter troligen har stängt på lördagar och söndagar, samt att Quarantine just infört en ny regel, man behöver en lokal agent som kan fylla i blanketter åt oss.

Trots att vi vet att det troligen är stängt, åker vi in till stan för att kolla läget. Man ska så klart följa landets regler och inte promenera omkring olovandes, men vi måste ju ta reda på att det verkligen är stängt, tänker vi. (Och det är skönt att få sträcka på benen). Jag bär långbyxor och långärmad blus, Sivert långa shorts och skjorta. Vi vill ju ge ett gott intryck inför ett eventuellt möte med myndighetspersoner.

Jollen kan vi knyta fast i akterdäcket på en av kustbevakningens båtar och därefter passera över däck på tre andra båtar som ligger förtöjda långsides innan vi når en hög stenpir som man får klättra över till. Det är nästan lite parkour över det hela. Några unga killar som arbetar på båtarna, är hjälpsamma och ser till att vi inte ramlar överbord. Jag frågar hur man säger ”tack” på indonesiska. Terima kashi säger de och ler stort.

Väl i land är vi inne på ett hamnområde och när vi kliver ut på gatan utanför möts vi av ett sprakande myller av människor, minibussar, mopeder, försäljare, böneutrop och barn som skriker ”Hello mister”. Jag vet inte vad det påminner om, kanske Vietnam eller Indien? Charmigt kaos på nåt vis.

Vi följer vägbeskrivningen för att hitta till Immigrationskontoret, går vilse i de trånga gränderna, passerar gatuförsäljare med bananer, kryddor, ananas och potatis. (Hurra, så bra det finns potatis). De flesta kvinnor bär slöja och klänning samt långbyxor. När vi till sist hittar fram till kontoret för Imigrasi är det mycket riktigt stängt. Vi går tillbaka till hamnen och hittar även Quarantine där en tjänsteman säger att vi får komma tillbaka på måndag. Och att vi behöver kontakta en lokal agent. Vi pekar på vår telefon och förklarar att vi inte har ett Indonesiskt telefonabonnemang. Han säger att han kan ringa åt oss, på måndag. Terima kashi, säger vi och tar jollen tillbaka till båten.

Vi fördriver helgen med intern administration, polera rostfritt och bokläsning. På måndag morgon tar vi på oss våra stadskläder igen och åker in till stan. Tjänstemannen på Quarantine upprepar att vi behöver en agent, annars blir det ingen inklarering. Han ringer en lokal agent och efter en timma dyker den kvinnliga agenten Fathma upp. Vi försöker förstå varför vi plötsligt behöver en agent, bara för några veckor sedan kunde man gör allting själv. Det är tydligen nya regler, så vi tackar ja till att använda hennes tjänster, vi har ju inte så stort val om vi vill komma in i landet. Men hon är trevlig, supereffektiv och skjutsar runt oss i sin bil mellan olika kontor. Vi får även ta med tjänstemän från Quarantine och Tullen ut till båten för inspektion. De kontrollerar vår mängd av införd alkohol samt vilka läkemedel vi har ombord.

Hos Immigrationskontoret får vi ett ”visum-klistermärke” inklistrat i vårt pass. Tjänstemannen undrar varför vår båt heter Major Tom och innan vi hinner förklara säger han att det är ju en David Bowie låt, som var med i filmen ”The secret life of Walter Mitty”. Vi flinar förvånat och säger att det är huvudet på spiken. Vår inspiration, säger vi. Då sjunger han lite ”Space Oddity för oss. Terima Kashi säger vi förtjust.

Kvar att ordna är ett Crusing Permitt men det hinner vi inte med samma dag vilket Fathma beklagar. Det gör oss inget, vi är varma och trötta och går en kort sväng till en liten supermarket med luftkonditionering istället. Om man inte långseglat i främmande land så kan man nog inte riktigt förstå hur spända vi är över att se utbudet av mat i affärerna. Jag tror ju alltid att vi kommer att behöva svälta, eller bli fruktarianer, och ser framför mig att enda proteinkällan är att handla köttbitar på läskiga marknader med surrande flugor. Nåja i den lilla affären finns lite basvaror, det är ljust, fräscht och rent. Det huvudsakliga utbudet verkar vara snacks, juicer och glass. I frysdisken hittar vi chicken nuggets som får bli vår kvällsmat, vi handlar även chips gjorda av kassava och iste som smakar melon. Prisläget är riktigt lågt.

Nästa dag hämtar vi vårt dokument med tjusiga stämplar. Vi tackar Fathma för hjälpen och betalar 1,5 miljoner rupiahs för väl utfört uppdrag. Vi tar en minibuss till en stor supermarket och kikar runt i frysdiskar och på hyllor. Vi kommer inte att svälta men vi är inte direkt överväldigade av glädje. På en liten restaurang utanför affären äter vi lunch, Nasi Goreng som är gott och väldigt billigt.

Slutligen går vi en sväng på marknaden och köper frukt och grönsaker. Folk vill gärna vara med på bild, så förutom exotiska grönsaksstånd får även några random snubbar vara med på bild.

Det vi längtar mest efter just nu är att få bada. Vattnet på ankringen är alldeles för skräpigt. Och här är hett, hett, hett. Nu när all pappersexercis är klar bestämmer vi oss för att ge oss av redan nästa morgon. Vi ska i de lätta vindarna segla norr ut, mot nationalparken Raja Ampat, men med många stopp på vägen. Och på det första lär det bli bad!