Leklandet Aruba

På söndagskvällen när vi anlände blev vi en smula skeptiska till ankringsviken och Aruba. Det var båtar, musik, jetskis och flugor överallt. När måndagsmorgonen grydde var havet lugnt och stilla, musiken hade tystnat och flugorna var borta. (Det är bra med flugsmälla).

Första dagarna låg vi ankrade nära Arubas internationella flygplats och såg flygplanen gå ner för landning på väldigt nära håll. Vi stördes inte nämnvärt av flygtrafiken. Det var ganska mäktigt när de stora planen kom dundrande i princip över huvudet på oss. Om någon är intresserad kan jag meddela att DHLs fraktflyg kommer två gånger om dagen och att KLM landar ca kl 16. (Bland annat)

På Aruba finns inte särskilt många långseglare. Som mest är vi fem besökande båtar i viken. Det är ganska blåsigt och långgrunt. Mödosamt kan man fånga upp en wifisignal från den närliggande restaurangen och l å n g s a m t och tålmodigt kolla väderprognoser och sociala medier. I viken finns mängder av sköldpaddor som mumsar av sjögräset på botten och som med jämna mellanrum sticker upp huvudet för att dra några andetag. Tillsammans med Jocke på Bliss, har vi strosat längst med stranden, gått 3 km till affären och tillbaka, spanat in Oranjestad och druckit Margaritas på strandrestaurangen. Vi har haft det ganska lugnt och skönt.

Lugnt och skönt, tills en förvirrad katamaran kom inåkande i viken vill säga, då rusade blodtryck och adrenalin upp på alarmerande nivåer. Redan kvällen innan när vi satt på The West Deck och filosoferade, såg vi hur katamaranen kom in i viken och började ankra. Den åkte hit och dit och fick till sist ner sitt ankare. Efter 10 minuter draggade de och hamnade väldigt nära en annan båt. Vi som satt på land, oroade oss förstås vart katamaranen slutligen skulle “fastna”. Efter någon timma låg den still en bra bit från våra båtar. På morgonen låg (kors i taket) katamaranen kvar på sin plats, men vid lunchtid kom den draggande i den friska vinden, igen. Nu väldigt nära Bliss och en holländsk båt. När besättningen fått ordning på farkosten fick de för sig att de skulle ankra om precis framför oss. Vi ställde oss längst fram i vår båt och såg hur vår kätting började röra sig oroväckande, hade de fastnat i vårt ankare? Vi viftade avvärjande och ropade med snälla röster att de skulle ankra längre bort, utan resultat. Jollen sjösattes skyndsamt och vi åkte bort för att prata med dem och för att vara helt ärlig, kom vi inte dit som diplomatkåren, lugna och sakliga. Nej, snarare en smula förbannade och kanske lite högljudda.

Ja, jag vet mycket väl att man inte kan skrika argt på (tröga) människor om man vill nå fram till dom, men ingen av oss kunde sansa oss. Läget, kan man säga blev låst. De flyttade inte på sig och resten av kvällen blängde vi surt på dem, i och för sig draggade de inte.

Under våra veckor på Aruba passade vi på att testa lite olika ankringsvikar och kunde konstatera att det inte direkt finns någon lä, det blåser och gungar och att är långgrunt. Eagle beach, är en väldigt vacker sandstrand, men har inte så mycket annat, som till exempel jollebrygga, gratis wifi eller billig öl. (Det sistnämnda verkar inte finnas någonstans på ön).

På Palm beach ligger de stora hotellen på rad och semestrande amerikaner plaskar omkring i vattnet med en drink i högsta hugg. På kvällen påminner platsen om Las Vegas med neon, bling-bling och kasinon. Vi promenerar runt bland lyxhotellen och tittar på fontäner, papegojor och äter “all-you-can-eat-ribs”. De verkar även vara många som gifter sig på Aruba…

Aruba är verkligen som ett gigantiskt lekland för vuxna, där det mesta handlar om dollar, shopping, kryssningsbåtar och lyxhotell. Det rosafärgade shoppingcentret i Oranjestad för tankarna till en nöjespark med den rosa fluffiga fasaden och alla exklusiva märkesaffärer. Det mesta är extra large på något sätt. Som långseglare är man en udda fågel bland alla turisterna. Vi ångrar inte vårt besök här men det tillför inte så mycket till våra minnen, förutom dykningen då.

Med Jockes jolle har vi tagit oss till flera spännande dykplatser och dykt på sjunkna flygplan, fraktbåtar och oljetankers. Sikten under ytan är inte lika bra som på Bonaire, korallerna är inte heller särskilt friska men det finns gott om fiskar som simmar runt i stora stim bland vrakdelarna. Och dyka bland vraken har varit så häftigt!

Jocke och hans gastar seglade vidare till Colombia, vi passade mest på att slå ihjäl tid. Vi har inväntat ett väderfönster med lite lättare vindar. Under tiden har vi flytt den friska vinden ute på ankringsplatsen, hängt i tvättstugan, slappat på stranden, kollat in Aruba Open i beach tennis och övat på vår (obefintliga) spanska. För snart, mycket snart är det även dags för oss att att lämna Karibien och segla till en ny världsdel – Sydamerika och Colombia. Det ser vi väldigt mycket fram emot. (Mer om Aruba och övriga ABC-öar finns här)

¡Naveguemos a Colombia!