Gasol och portvin i Porto

I hamnen med det svåra namnet (Leixões) har vi ett återkommande huvudbry att lösa. Vi behöver fylla våra svenska gasolflaska. I den förra hamnen hade detta gått att ordna om vi stannat ytterligare några dagar (mannen som fyllde gasol var upptagen med att laga affärens datorer !?). I den här hamnen säger hamnkontoret att det inte går att fylla i hela Porto, då det numera är olagligt att fylla gasol.  Hmm, tänk, tänk, tänk…

Vi kommer ju att vistas ganska länge till i Portugal och Spanien så vi bestämmer oss för att skaffa en “lokal” gasolflaska, Repsol. Det är nu vi får till en hel del promenerande som faktiskt också löser vårt gasolproblem. Promenaden börjar på hamnkontoret och leder oss upp till en gasaffär där det är no, no och pekande på karta, vidare över floden, till en souveniraffär där mannen helt sonika stänger sin affär och följer med oss till “Repsol-kontoret” runt hörnet. Där arbetar en icke engelsktalande kvinna som med ett leende och Google-translate fixar en flaska och en gasregulator åt oss till en kostnad av 35 euro. Vi säger “obrigada” ett antal gånger, och konkar glada hem vår gasolflaska. Gasolfrågan är äntligen löst.

Vi har också passat på att korrigera vår brist på portvin. Det gör vi genom att ta bussen in till Porto, traska omkring i den 30-gradiga värmen, upp och ner för de mycket branta gatorna. Vi beundrar den azulejo som finns på många byggnader i Porto. Jag känner spontant att det vore rasande snyggt på båten med en massa kakel i vackra färger, men väldigt opraktiskt.  

Det är det något vackert över de bedagade husen i Porto som ligger travade på varandra längst med floden, och det är väl värt ett besök, tycker vi, trots att det är turisttätt. Vi provar Portos signaturrätt smörgåsen Francesinha som smakar som en hamburgare i brunsås. (Ja det låter kanske inte så gott, men hungern är som bekant bästa kryddan och jag kan tänka mig att äta en sådan igen). Men Portvin var det ju vi letade efter. Vi promenerar bort till bron över floden Duro (återigen en bro av herr Eiffel). På andra sidan bron ligger Vila Nova de Gaia.

Här ligger restaurangerna på rad och även portvinshusen. Vi går runt i gränderna och tittar in på Taylors, Offleys och Sandemans, innan vi hamnar på ett av de minsta, Augustos. Där vi får en trevlig guidad tur och får lära oss skillnaderna tawny, vintage och ruby.  Turen avslutas med provsmakning. Det klirrar av  portvinsflaskor i ryggsäcken på väg hem.