Sjukhusbesök i Savusav

Vi ankommer Savusavu tidigt om morgonen och tar en boj hos Copra Shed Marina. Seglingen från Bay of Islands har gått smidigt och vi känner oss skapligt utsövda. Anledningen till att vi återvänt till stan är att besöka en läkare och visa upp min såriga läpp. Redan under seglingen hit till Fiji i början av juni började jag känna av ett pirr i läppen som sedan blev en stor blåsa och just nu är en krater på 1 x 1 cm.

Vi frågar på marinakontoret och det finns två alternativ; en privatläkare eller det allmänna sjukhuset. Eftersom privatläkarens kontor bara ligger några hundra meter bort går vi dit och frågar om vi kan boka en tid. Vi får komma in genast, trots kö i väntrummet. Jag tar av mig munskyddet och visar honom läppen. Han lyser på mig med en ficklampa på två meters avstånd. Under tiden kommer sekreteraren in och lämnar några bilnycklar. “Till min son” säger läkaren. Vi nickar. Han sveper med ett stetoskop över min rygg, och jag hinner tänka att jag ska dra några långa djupa andetag, men då är han redan klar. Nu kommer en man in i rummet och hämtar bilnycklarna. “Min son”, säger läkaren. Vi hälsar på mannen. Läkaren slår sig ner bakom sitt skrivbord och tar av sig munskyddet och snyter sig. “Jag är inte sjuk, men jag har polyper i näsan”. “Stora polyper”, säger han och snörvlar. Vi nickar beklagande. “De ska opereras bort med laser, men det är lång väntetid”. Vi hummar deltagande. Vid det här laget börjar det bubbla i mig, och om vi inte kommer härifrån snart kommer jag att explodera av skratt. Han skriver ut ett recept på antibiotika och vi betalar honom motsvarande 300 skr, innan vi lämnar mottagningen.

En vecka senare har antibiotikakuren inte haft någon vidare effekt. Vi bestämmer oss för att besöka sjukhuset för en “second opinion”. Utanför sjukhuset sitter en ordningsvakt och delar ut nummerlappar. Jag får nr 35. Vi slår oss ner i väntrummet och väntar på att någon med hög röst ropar upp “Outpatient number 35”. Damen som ropar upp, sköter inskrivningen. Jag uppger namn och adress och får sedan gå och sätta mig igen. I väntrummet sker sedan en första prioritering av sjuksköterskan som sitter längst fram i lokalen. I tur och ordning ropas patienterna upp. Man får gå fram, sätta sig på stolen och tala om varför man är där. Vi (publiken) har redan sett en avsågad tumme, en stukad handled och några eksem. Sköterskan skriver ner besöksorsak, tar blodtryck, mäter temperaturen och ber mig sedan att vänta utanför läkarens rum.

Det är många besökare i alla utrymmen, vi trängs på de hårda bänkarna men ser hoppfullt att det går ganska fort när läkaren bakom den gula dörren kallar in nya patienter med rekordfart. Sen tar det stopp. Ingenting händer på en lång stund, alla väntande börjar sucka och pusta. En dam går fram och tillbaka i korridoren och öppnar alla dörrar, tittar in och säger till oss övriga “Ingen är här, dom äter säkert lunch”. Till sist tar besöken fart igen och jag blir uppropad.

Bakom den gula dörren får jag träffa en läkare. Hon ber om ursäkt för att jag fått vänta och säger att det varit en stressig morgon. Hon bemöter mig mycket professionellt, studerar såret och känner på det. Hon skriver ut en annan typ av antibiotika och säger att det kommer att ta tid att läka. När hon går iväg för att hämta en receptblankett, ser jag att i samma rum bakom ett skynke ligger en man med dropp och slumrar. Det är en smula omtumlande att besöka sjukvården när allt känns främmande och annorlunda, men i slutänden spelar sånt inte så stor roll.

Nu hoppas vi på ett snabbt tillfrisknande och ny öar i Fijis skärgård att upptäcka.