Till Europa

När vi lämnar Azorerna är det tredje gången vi korsar Atlanten. Resan blir 1300 nm lång och tar 10 dygn.

Onsdagen den 24:e juni lämnar Horta och Azorerna har vi en väderprognos som ser riktigt bra ut. Hittills har prognoserna innehållit alltför mycket motvind och stiltje för att få oss att starta resan. Nu ser det ut att finnas stråk av segelbar vind med antingen för mycket vind eller för lite vind, men ändå segelbart. Vi laddar ner de sista ljudböckerna, fixar matlådor och toppar upp med frukt och grönt. När vi lämnar går vi för motor några timmar ut från land innan vi kan börja segla. Sen kommer vinden, en halvvind som till början är ganska trivsam, innan vinden ökar och vi dunkar fram genom vågorna med hårt revade segel. Det är inte särskilt trivsamt eller tyst när man ska sova.

Efter att ha legat stilla i en marina är sjöbenen borta. Det känns ovant och rumlar lite i magen, så för säkerhets skull preparerar vi oss med sjösjuketabletter. Det sägs att 5% är helt immuna mot sjösjuka, 5% blir alltid sjösjuka (så fort de ser en båt) och att övriga 90% kan bli sjösjuka beroende på omständigheterna, till exempel vågornas storlek och frekvens. Vi tillför definitivt de där 90% i mitten och blir hellre lite sömniga av en tablett än illamående. Efter några dygn är sjöbenen tillbaka och allt handlar mest om att hålla i sig.

Det avgörande för seglingen från Azorerna till Europa är det azoriska högtrycket som styr mycket av seglingen. Om högtrycket ligger långt norrut får man ofta lättare och mer ostadiga vindar. Ligger det långt söderut kan man räkna med kraftigare vindar. De förhärskande vindarna är västliga eller sydvästliga och ju längre nordost man kommer desto kallare blir det. Vi är därför förberedda med seglarställ, fleece, långkalsonger, mössa och vantar. Men ändå, fy tusan så kallt det är.

Efter några dagar vrider vinden och vi får en plattläns i behagliga 12 m/s. Det känns som att allt ombord stabiliserar sig. Vi studerar sjöfåglarna som cirkulerar omkring oss och så klart får vi dagliga dos av delfiner på besök. Vädret är för det mesta urrigt, med dimma eller lätt regn. Vi drar i gång värmaren och under frivakten är det underbart skönt att krypa ner under duntäcket och sakta få tillbaka normal kroppstemperatur.

Väderprognoserna är väldigt tillförlitliga, och nästan på angivet klockslag sker förutsagda vindvrid. Med fyra dygn kvar till mål ligger vi i kanten av ett område med lättare vindar och som förutspått dör vinden ut under natten och vi ska starta motorn. Det kommer inget kylvatten, och efter lite meckande visar det sig att impellern är helt demolerad. När den är bytt går vi för motor i ett dygn med några kortare stunder av segling. Man kan tro att motorgång är ett stabilt sätt att transportera sig, dessvärre inte till havs, dyningarna gör så att båten rullar värre än någonsin.

När vi närmar oss Engelska kanalen ökar även mängden lastfartyg som det gäller att hålla koll på. Det passerar cirka 600 fartyg per dygn i kanalen och en del av trafiken sker i trafiksepareringszoner Under nattpasset hamnar vi i ett kluster av fartyg, samt även några fiskebåtar. AIS:en talar bland annat om fartygens hastighet, kurs och hur nära vi kommer att passera varandra. I vissa fall har vi ropat upp mötande fartyg och fått bekräftat att de ser oss, och att vi önskar bibehålla vår kurs eftersom vi seglar. Kommunikationen sparas i fartygets ”black box” så skulle de nu få för sig att köra över oss finns det i alla fall bevis på att de gjort fel…ett rent teoretiskt resonemang så klart. Ute till havs är det aldrig några problem. Här i Engelska kanalen försöker vi hålla oss undan.

Vi är också tillbaka i tidvattens-debacklet. Nu måste vi ha koll på hög och lågvatten samt den tidvattenström som antingen är med eller emot oss. När vi närmar oss ön Alderney lyckas vi tajma strömmen så pass att vi flyger fram i 10 knop.

Den 4 juli klockan 15:30 lägger vi till i Cherbourg marina, och kommer därmed fram på exakt den uppskattade tiden vi hade när vi lämnade Azorerna, vilket mest är en slump. Vi är oduchade, sömniga men mycket, mycket glada att vara framme. En timma senare upptäcker vi att vi har ett läckage i färskvattenssystemet, men det får bli ett problem för morgondagens trötta seglare.