Vi besöker nationalparken på Bonaire

När man besöker Bonaire med båt, ligger man vanligtvis på boj eftersom det råder ankringsförbud. Ankringsförbudet ska vi vara glada över, eftersom det överallt finns friska koraller och mängder av fiskar. Hemska tanke, om alla seglare skulle skrapa omkring med sina ankare på botten. Livet under ytan är fantastiskt. Det kommer så småningom ett helt inlägg om det och vad vi haft för oss i det stora blå.

För att få snorkla eller dyka måste man köpa ett tillstånd, en dekal som man sätter på sin utrustning. Om man köper ett dyktillstånd behöver man inte betala inträde till nationalparken så det var ganska enkel matematik, eftersom vi både ville dyka och åka dit.

Det ville även de andra svenska båtarna som vi hänger med, besättningarna på Hakuna Matata och Bliss. Tillsammans hyrde vi en bil och gav oss i väg.

Vi styrde norr ut, till nationalparken Washington Slagbaai. Landskapet är lite ”vilda västern” med vindpinade träd och kaktusar. Överallt taggiga buskar, sand och ännu mer kaktusar. Man förväntar sig att ledmotivet från en spagettiwestern ska höras i bakgrunden och att en dammig cowboy ska komma klivande på vägarna.

På vägen till nationalparken besöker vi dramatiska klippor med inskriptioner från Arawak indianerna. På långt håll skymtar vi rosa flamingos som vadar omkring i vattenbrynet. Det kan ju tänkas att man sett flamingosar plaska omkring i en djurpark tidigare, men det är onekligen fascinerande att se dem i sina hemmavatten.

När vi kommer till nationalparken visar vi upp våra kvitton (tillståndet för att få dyka på Bonaire) och får en kort genomgång av parken. Det finns en kort tur och en lång tur. Vi väljer den längre turen och skumpar fram på gropiga vägar mellan de olika sevärdheterna. Jocke kör, Cilla är reseledare och Adde läser kartan. Vi andra kopplar av i baksätet.

Vi följer vägen längst kusten och stannar vid sanddynerna där vågorna vräker in mot karga klippor. Bilen går vidare till en sötvattenskälla som ska ha ett rikt fågelliv. Det visar sig vara en lerpöl med några getter och argsinta iguanas. Jag tror att de är vana att bli matade så när man sträcker fram handen så gör dom utfall. Jag filmar när Sivert nästan blir biten. Vi andra fnissar, men är samtidigt på vår vakt, dom verkar lite lömska, de där iguanerna!

Vi stannar vid stranden Wayaka och snorklar. Vi ser jättestora papegojfiskar, men många koraller är förstörda efter en storm för några år sedan. Vi har fruktstund och åker sedan vidare till den stora saltlagunen där vi bara måste hasa omkring en stund och inbilla oss att det är is.

På hemvägen stannar vi på en restaurang, Posada para mira och äter lunch. Några i sällskapet äter iguana-stuvning, som smakar “intressant, med många ben och inget jag skulle äta igen”. Själv, äter jag den vegetariska tallriken helt utan ben. Jättegott.

Den trevliga dagen avslutas med en snabb sväng söderut innan bilen ska lämnas in och såklart hinner vi även med happy hour på Bistro de Paris. Billiga öl och hamburgare måste alltid prioriteras!