In slider, 2022 Franska Polynesien

Raroia – nästan öde

Vi lämnar Hao tidigt på lördagsmorgonen. Trots att solen inte står så högt på himlen och ger det bästa ljuset för en atollfärd, har vi gått här så många gånger att vi känner oss trygga med att följa vårt gamla spår i plottern. Det här är nog sista gången vi ser Hao, vi planerar inte att komma hit igen, förhoppningsvis ska den fortsatta färden leda oss västerut.

Först och främst ska vi dock återbesöka Raroia. Det tar ungefär 24 timmar att segla dit och vi får en trevlig och snabb segling med 8 ms halvvind. Natten är mörk och stjärnklar och vi forsar fram.

Det känns lite speciellt att komma tillbaka till Raroia eftersom det var den första Tuamotusatollen vi kom till för 1,5 år sedan, då tillsammans med segelbåten Bliss. Passet här är lugnt och fint, men att korsa atollen… Vi har glömt bort hur många koraller det är överallt. Vi går för motor och det blåser friskt. Solen står lågt och ljuset är inte det bästa. Jag står i fören och håller utkik och trots att vi även här har ett gammalt spår i plottern att följa, dyker det upp några stora korallknölar i vår väg. Vid ett tillfälle blir det läge att skrika ”Sväng, sväng, sväng”, samt ivrigt peka med hela armen åt vilket håll vi ska gira. Vi klarar oss från grundstötning men det är otäckt nära.

Till sist når vi fram till den nordliga delen av atollen. Vi ankrar utanför en ö och pustar ut. Det är alltid skönt att komma fram. Vinden är fortfarande frisk och efter att ha utforskat de närmaste omgivningarna följande dag, tar vi upp ankaret och flyttar en bit bort med bättre lä och ännu vackrare utsikt. Känslan när vi simmar iland, kör ner tårna i sanden och hör palmerna vaja i vinden är alldeles alldeles underbar.

Dagarna är loja och vädret stabilt. Vi går långa promenader längst revet och det införs obligatorisk fika på stranden klockan 11. På eftermiddagarna är det simning och ibland får jag ett ryck och städar stranden. Det är inte någon heroisk insats som handlar om att avlägsna plast och skräp, snarare nån form av understimulerad gärning där vissna palmblad och kokosnötter slängs in i skogen. (Jag borde haft en ordentlig kratta och kanske en sekatör med mig?) Seglare som varit här före oss verkar också varit understimulerade. Det finns en fin skylt, en flätad vägg och en bänk i vattnet. Platsen kallas ”Twin Palms Yacht Club”.

När vi varit här en vecka kommer en båt med locals till (vår) strand. Vi har hittills varken sett andra människor eller båtar sedan vi anlände till Raroia. Vi hälsar på dem och de berättar att de ska arbeta med kopra. De hälsar oss välkomna till Raroia sen kliver de iland med sina stora machetes. De arbetar några timmar med att kasta ihop kokosnötter i högar. När de lämnar ön kommer de förbi och överlämnar en kokosnöt med med en svampliknade vit klump. ”Att äta”, säger de och åker vidare. Det är kokosnötens grodd, som tydligen är ätlig. Well… det var en trevlig gest som vi uppskattade men kanske inte smak och konsistens lika mycket.

Varje dag vid 9-tiden om morgon laddar vi ner vädret och kontrollerar mejlen. Mejlkorgen är för det mesta tom, men en dag plingar det till. Det är båten Sirenia med Robert och Elisabeth, som vi träffade i Fakarava, som skriver. De är på väg från Marquesas till Raroia. Vi har några dagar på oss att finputsa stranden och baka välkomstkaka. Det tar dem 3 dygn att nå Raroia och sista natten dundrar ett åskoväder fram över dem. Det når inte riktigt fram till vår ankring, vi hör bara muller i fjärran och ser enorma kornblixtar lysa upp natten. Vi möter upp med jollen när de kommer tuffande över fjärden. Tillsammans går vi promenader, har långbad, dricker sundowners, gör brasa och spelar mulle.

En dag bestämmer vi oss för att segla söderut i atollen, eventuellt ska vi stanna till vid Kon-tiki monumentet, för att sedan fortsätta ner till en ankring med sandstrand, palmer och skydd mor den ostliga vinden. Vi kollar vädret innan vi drar upp ankaret. Prognosen talar om lätt nordostlig vind övergående till ostlig och någon enstaka regnskur. När vi kommit en bit på väg, ser vi bakom oss hur stora svarta moln tornar upp sig. Vind ökar markant, vi revar den utrullade genuan och till sist, när det stora svarta molnet är över oss, seglar vi på bara riggen. Vi vill hålla ner farten och försöka hålla utkik efter koraller. Vid monumetet är vinden nordlig och ger inget skydd alls för vind och vågor. Åskan mullrar runt oss och ingen är sugen på att stanna. Vi hoppas att åskovädret ska dra förbi och vindarna återgå till det normala, så vi fortsätter söderut. Här dyker det upp pärlbojar, både över och under ytan. När vi kommer fram till den tilltänkta ankringen tornar nästa åskoväder upp sig. Vinden är fortfarande frisk och efter ett kort rådslag med Elisabeth och Roberth besluta vi oss för att vända tillbaka till ankringen i norra delen av atollen. Färden tillbaka blir en pärs. Vi har i och för sig ett spår att följa men det vräker ner regn och i byarna är vinden över 18 ms. Ett motorstopp skulle få förödande konsekvenser. Usch! Allt går dock bra och vi tar oss tillbaka till den skyddade ankringen. Vi inser vikten av att förbereda sig för ”storm” även vid atollfärd och är väldigt glada att inget gick sönder.

Några dagar senare seglar Sirenia iväg västerut. Själva tar vi farväl av Raroia, som helt klart åkt upp som en Tuamotus-favorit. Vi styr kosan i lätta vindar till Fakarava.

Share Tweet Pin It +1
Previous PostAmanu favorit i repris
Next PostMot Fakarava och vidare

No Comments

Lämna gärna en kommentar...