In 2022 Franska Polynesien

Mot Fakarava och vidare

Vi hade bestämt oss till 89%. Om morgonens väderprognos var positiv skulle vi dra upp ankaret och lämna Raroia. Det fanns en liten chans (eller risk) att vi skulle stanna kvar. Det är alltid enklare att bara stanna och inte behöva bry sig om tiderna i passet, nattvak och segling. Bara fortsätta leka Expedition-Robinson, spana efter revhajar, akta sig från att få en kokosnöt i huvudet och fundera över vad vi ska äta till kvällsmat.

Väderprognosen som vi laddar ner klockan 09.15 är ganska tydlig: Om cirka 30 timmar slutar det blåsa och sedan är det vindstilla i en vecka framåt i tiden. En vecka till, är lite i längsta laget att vara kvar här. Beslutet är lätt att fatta och vi gör båten sjöklar. På 30 timmar kan vi hinna fram till Fakarava. Det kan också bli så att vinden dör ut tidigare, det har vi varit med om förut, i värsta fall får vi gå för motor, eller stanna vid en mer närliggande atoll.

Vi städar undan snäckor och pynt, stoppar in handdukar i skafferiet för att inte glasflaskor som står där ska klirra. I köket knyts ugnslucka fast (som kan gå upp om det lutar, så att alla plåtar åker ut på durken) och sjökojen bäddas. Vi letar fram flytvästar och fleecefiltar. Vattenlinjen och loggen borstas ren, vi lyfter av snurran och sätter fast den på akterpulpit. Jollen hänger vi på dävertarna. Vi förbereder preventergajar, tar ner soltaket och ser till att alla luckor är ordentligt stängda. Innan vi tar upp ankaret, tar vi ett sista dopp i det varma turkosa vattnet. Hejdå favorit-Raroia!

Vi går ut genom passet i Raroia runt lunch och seglar i början i en ganska ryckig läns. Under färden blir sjögången mindre och vinden ökar. Seglen fylls och vi kanske inte direkt forsar fram men rör oss åtminstone stadigt mot mål. Vi hinner avverka två färgsprakande solnedgångar, en kontrollerad gipp, en sula som sitter på solcellerna och uträttar sin behov, samt en nästan full måne som lyser upp vår väg över havet.

Tidigt om morgonen 30 timmar senare avtar mycket riktigt vinden, vi inväntar det första gryningsljuset innan vi går genom passet i Fakarava. Vi följer vårt gamla spår till ankringsplatsen utanför byn. Det finns en ledig boj som vi genast knyter fast oss i. Den är troligen privat, men vi har ”lånat” den förut och får helt enkelt flytta om någon kommer och gör anspråk på den.

Samma morgon som vi ankommer till Fakarava anländer även supplybåten till byn. De jobbar hela dagen med att lyfta av containrar. Dagen därpå gör vi som alla andra och trängs i den lilla affären för att kunna lägga beslag på vitkål, tomater, gurka, sallad, mango och mandariner. Övriga varor fylls på under de följande dagarna men grönsakerna och frukten tar slut innan vi hinner blinka.

Vi lämnar in 15 kg tvätt till Fakarava Yacht Service och får dagen efter hämta våra solblekta kläder snyggt vikta och doftande av tvättmedel. Under flera veckors tid har vi funderat mycket på pommesfritte. Vi blir mer än nöjda när vi kan avnjuta en långlunch på en av byns små restauranger, med just pommes. Det är så gott och trevligt så att vi dagen därpå följer med vännerna på den amerikanska båten Suger Shack på en repris med Steak Fritte och iskall öl.

Turismen börjar försiktigt återvända till Franska Polynesien. Då och då anländer det stora kryssningsfartyg som ankrar upp och släpper iland sina passagerare. Det blir en karavan av turister som ska cykla, promenera och snorkla. Ja, det är klart att vi också är turister, men från kryssningsfartyget kommer man inte i solblekta kläder och flipflops, utan kritvita pikétröjor, skor och strumpor. I byn välkomnas kryssningspassagerarna med sång och musik och längst med bygatan ställer man fram små stånd med halsband och pareos. På kvällen åker fartyget vidare och allt i byn återgår till det normala. Ganska sömnigt.

Vi har handlat mer matvaror samt varit på postkontoret, och tagit ut pengar från byns bankomat. På eftermiddagen går vi en sista promenad bland Rotoavas välskötta trädgårdar. Det känns inte direkt vemodigt, men vi har varit här så många gånger och när vi nu lämnar atollen kommer vi troligen inte tillbaka, så det känns ändå som ett avsked.

Som en avskedshälsning pyntar vi fyren Topaka på Fakaravas nordkust med de svenska färgerna, innan vi gör loss från bojen och fortsätter vår färd västerut.

Länk till vår position.

Share Tweet Pin It +1
Previous PostRaroia - nästan öde
Next PostToau igen

No Comments

Lämna gärna en kommentar...