In 2019 Karibien

Bara vara på Anguilla

Vi tar en kort avstickare till Anguilla. Vi rullar ut genuan och seglar de 15 NM på några timmar.

När vi seglar längst med Anguillas kust ser vi vackra vita stränder, omgivna av röda randiga klippor. Vackert och dramatiskt. Något annat som är dramatiskt, är priset för att få ankra vid flertalet av de vykortsvackra stränderna. För en dag kostar det 55 US dollar och för en vecka 280 US dollar! Vi går till Road Bay, det är där man klarerar in och där kostar det inget att ankra.

Vi lägger jollen vid bryggan och pulsar genom den tjocka vita sanden till kontoret där vi klarerar in. Det går fort och smidigt. I Road Bay är vattnet klart men botten har en del sjögräs så färgen på vattnet är grönskimrande. Här verkar sköldpaddorna trivas. Längst med stranden ligger några restauranger och barer. Palmerna vajar. Lite längre bort är stranden öde. Där ligger några övergivna hus och spännande rostiga skeppsvrak som verkar ha legat där sedan orkanen 1999.

Vi hamnar i ett avslappnat tillstånd. Även om vi tagit det lugnt tidigare på resan har vi nu svart bälte i att slappa. Jag trodde nog att det var en personlighetsgrej, att alltid känna att man behöver göra något, att rastlöst skynda vidare. När vi för några månader sedan trodde att vi tog det lugnt, genom att sitta och läsa en timma, så är det ingenting mot hur loja vi kan vara idag. Det är först nu som vi verkligen inte gör något och dessutom med gott samvete. Kanske beror det på att vi snart ska göra en längre förflyttning söderut, eller att vi äntligen lärt oss att koppla av, men något har i alla fall hänt med oss. Mitt gamla jag skulle ha sagt att vi ”slösade bort tid”, var latmaskar och rastlöst börjat att hitta på saker att göra. Vad som helst. Sortera snäckor på stranden eller städat kryddskåpet. Nu går vi i m a k l i g takt, läser, snorklar och ligger i vattnet vid strandbrynet länge, länge.

strand anguilla bada

Vi går i alla fall en promenad runt den saltdamm som finns i närheten. Här ligger saltkristaller i tjocka lager, och det ser nästan ut som ett vintrigt landskap med salt i stället för isflak. Vi fotar fåglar och salt. Sivert ska bara ta ett litet steg på stranden för att ta en bild och råkar åka ner med foten djupt i en kladdig lera. Vi fnissar åt det inträffade. Sen borde jag ju kunna släppa det hela. Kanske är jag trots allt en smula understimulerad för så fort jag tittar ner på hans klafsiga lerfot börjar jag fnissa (frusta, gapskratta) igen. Det är inte kul längre och framförallt inte att gå hela vägen tillbaka till stranden med den kladdiga foten. Men jag kan inte rå för det, ni vet, ju mer man tänker att man inte ska skratta, desto mer bubblar det av skratt inom en. Vi kommer till slut tillbaka till stranden och kan skölja foten och mitt lätt hysteriska skrattanfall går äntligen över.

Vi borde kanske hyra en bil och åka runt och titta på de vackra stränderna, eller ta oss till huvudstaden några kilometer bort. Men nej, vi orkar inte…Vi har ju böcker att läsa. Dessutom börjar vi snegla på väder och vindprognoser för vår kommande segling ner till Bonaire. Hm, väldigt lätta vindar på ingång. Vi borde nog försöka komma iväg lite tidigare än vi tänkt oss för att inte behöva köra motor i över 400 NM.

Typiskt charmigt karibiskt hus

Vi stannar trots allt några nätter till och kommer underfund med att det här är en ganska ljudförorenad ankringsvik. Vid hamnen ligger fraktbåten “Muttys Pride” och låter. Det kommer in en sandpråm som ska lastas av med grävmaskiner och lastbilar som kör fram och tillbaka. Och sedan är det ju det här med livebanden. Det verka finnas en otrolig förkärlek för liveband på strandrestaurangerna. Första kvällen är det ett gungigt reggaeband som spelar, och det låter bara trevligt. De följande kvällarna har alla var sitt band. Ljudet som virvlar runt i viken är en blandning av dam som sjunger trallvänliga poplåtar blandat med reggae och så en saxofonist som spelar “I just call to say I love you…”. Den röran av musik skulle kunna få förhärdade brottslingar att erkänna brott de inte begått. Typ. Fast de håller inte på så länge med musiken och med öronproppar så går det att somna.

Det är orättvist att säga att vi är “klara med” Anguilla, som även råkar vara vårt nordligaste stopp hittills i Karibien, men vi borde verkligen passa på att segla söderut med de fina vindarna. Vi klarerar ut och lämnar Road Bay. Bakom oss lägger även båten Muttys Pride loss. Den ska väl inte följa med oss till St Martin, får vi hoppas!

Share Tweet Pin It +1
Previous PostBunkring och lågt flygande plan på St Martin
Next PostVi seglar till Bonaire

No Comments

Lämna gärna en kommentar...