Cradle Mountain

På vår roadtrip i Tasmanien har vi kommit till gruvstaden Queenstown. När vi vaknar om morgonen är hela stan insvept i tjock fuktig dimma och termometern visar 5 grader. Vi huttrar och startar rummets infravärme. Vi äter frukost och fyller våra termosar med te och kaffe. Dagens mål är den berömda nationaparken Cradle Mountain. Innan vi lämnar stan stannar vi till i stans matvaruaffär för lite stödköp. När tjejen i kassan hör vart vi ska, tycker hon att det är bra att det är så kallt idag, då håller ormarna i Cradle Mountain sig lugna?!

Fågelvägen är det inte så långt att åka, drygt 10 mil, men vägen är kurvig och brant och vi gör flera stopp för att vi bara måste. Naturen är fascinerande och annorlunda. Med bergen, myrmaker, bergssjöar och alla djur. Tyvärr finns det många överkörda djur längst dikesrenen. De är natt-och kvällsaktiva, wombats, enchidnas och pademelon som råkar illa ut. Bilister uppmanas att köra bil mycket försiktigt i gryning och skymningstid. Ju närmare vi kommer Cradle Mountain, desto vackrare blir vädret.

Efter några timmar når vi vårt mål, parkerar vid besökscentret och hoppar på bussen som transporterar alla besökare fram och tillbaka genom nationalparken. Vi åker med till ändhållplatsen och börjar med att tvätta våra skosulor rena från eventuell farlig smuts, innan vi promenerar vidare in i parken. Nästan genast möts vi av utsikten över Dove lake och de pampiga bergstopparna. Vädret är enastående vackert och inte ett moln så långt ögat kan nå. Av andra besökare får vi höra att regnet stod som spön i backen under gårdagen och det endast var 11 grader. Precis som alla andra besöker vi Tasmaniens mest fotograferade båthus. Alla fotograferar, så även vi.

Trots att vi fortfarande hostar, bestämmer vi oss för att gå leden runt Dove lake. Stigen går uppför, nerför, genom trollskog, och längst med sjöns stränder. Vi går långsamt och vilar ofta. Inom nationalparken finns flera avancerade leder upp på bergens toppar, men runt Dove lake promenerar alla sorters vandrare, damer i solhatt och sjal och herrar i ”gåbortsskor.” Vi smälter in ganska väl.

På kvällen bor vi på ett vandrarhem nära parken, vi lagar egen mat och roar oss med att lyssna på djurlivet som surrar, prasslar och tjattrar utanför fönstret. Ja, det vill säga tills våra nya grannar flyttar in i rummet bredvid. De har två barn som kanske är 4-5 år och hela familjen skrik-pratar och vrålar till varandra. Barnen är värst. De ylar, slår varandra, smäller i dörrarna och föräldrarna gör liksom ingenting. Jag tror aldrig vi träffat på barn som de här tidigare, eller föräldrar. När klockan börjar närma sig halv tio, och det är dags att sova, inser vi att vi måste göra något. Jag tassar bort och knackar på. Dom hör mig inte eftersom de skriker så mycket, så jag får ropa in genom fönstret. Barnens försynta mamma öppnar dörren och jag frågar stillsamt (utan att ens höja rösten) om barnen kommer att skrika hela natten? Hon säger att de straxt ska ge sig av, för det här är verkligen inget lämpligt boende för barn…? Så bra, säger jag och tassar hem igen. Mycket riktigt åker de en stund senare, och vi kan somna till naturens ljud istället. Om man vaknar mitt i natten och kikar ut, kan man se de nattaktiva strosa omkring nedanför fönstret, possum, vallaby och padelmelon. Det är dock hopplöst att fotografera dem i mörkret.

Nästa morgon vaknar vi utsövda och med packad matsäck tar vi bussen upp till bergen igen. Vi är ju fortfarande inte helt friska och hostar emellan åt så man tror att lungorna ska hoppa ut. Vi går lite lättare vandringsstråk och spanar ivrigt efter Wombats som vi gärna vill se. Några enstaka Vallabys träffar vi på, som sitter i sluttningarna och kikar på oss när vi går förbi. Det är strålande solsken men under dagen börjar det blåsa och vindarna är huttrande kalla. Jag saknar faktiskt min vintermössa.

På kvällen har vi bokat in oss på en “matningstur” hos Cradle Mountain Devils. Det är ett avelsprogram och en sanctuary för Tasmanska Djävlar. De är på väg att utrotas då deras naturliga miljö långsamt håller på att försvinna. Vi hinner bara kliva ur bilen på parkeringen så hör vi deras karaktäristiska skrikande läte. De flesta är födda i fångenskap men några är infångade för att säkra upp avelspoolen. Guiden är kunnig och rolig, hon bär med sig en tunna med djurkadaver i lagom portionsbitar, hon hoppar ner i inhägnaden och nålar fast köttet med en rejäl krok. De börjar genast dra och slita i köttet, och väser/skriker åt varandra. Men trots allt, dom är faktiskt himla gulliga.

Vi får även stifta bekantskap med ett rovdjur överst i näringskedjan…som är lite svårt att ta på allvar eftersom det ser ut som en prickig katt. Det är Quolls, som lär ha mycket starka käkar. Guiden håller noga reda på sina fingrar när hon erbjuder dem köttbitar.

Vi säger adjö till de vackra bergen och de roliga djuren, i morgon väntar nya äventyr…