Det blåser i Stanley

Vädret är ombytligt här i Tasmanien, men väderprognoserna ör ganska pålitliga. De kommande dagarna ska innehålla några regnskurar och framförallt rejält med vind. Vi befinner ju oss trots allt i det ökända ”roaring forties”.

Vi lämnar Cradle Mountain och bestämmer oss för att åka norrut, vägvalen är svåra, det finns mycket att se. Dagen är mycket riktigt grå och blåsig, då passar det bra att sitta i bilen. Vi navigerar med en fantastiskt bra offline-karta och behöver inte slösa på surfen vi har på vårt ”turist-simkort”, som endast ska användas i en nödsituation, tex när man hamnar i en diskussion om skillnaden mellan en Vallaby och en Padelmelon…

Trots gråvädret, är det skönt att sträcka på benen. Vi pausar längst kusten och besöker både vacker strand och en grotta, innan vi når dagens mål, staden Stanley.

Redan en halvmil innan man kommer fram till stan ser man the Nut. Det är en klippformation som sträcker sig 495 meter över havet. Det är oklart varför den kallas the Nut, en del hävdar att namnet kommer från aborignernas namn på klippan; Moo-Nut-Re-Ker, medans andra säger att erosionen har haft en svår nöt att knäcka, med att nöta ner den gamla vulkantoppen. Hur som helst är den ett rejält landmärke att styra mot när man närmar sig Stanley.

Vi bor flådigt, med våra mått mätt, på ett hotell nedanför the Nut, där man fyllt rummet med prydnadssaker och piffiga kuddar. Vi går en promenad i byn, beundrar alla vackra hus men skyndar oss snart inomhus. Vinden är brutal, man tappar nästan andan och får gå rejält framåtlutad. Kanske 20 m/s i byarna?

På den kitschig Stanleys winebar får vi lä från vinden, samt vin och pizza. Stället är verkligen annorlunda med många udda prylar att spana in.

När solen går ner trotsar vi blåsten och går till stranden för att titta på pingvinerna som kommer in till land efter solnedgången. Det är Fairy Penguins, som lever längst kusten på Tasmanien men även på Nya Zealand. Vi står på en plattform vid den steniga delen av stranden nedanför the Nut. Stranden är endast upplyst med ett svagt rött ljus, som inte skrämmer pingvinerna och tillsammans med några andra tappra själar spanar vi ut över det blåsiga havet. Mitt tålamod räcker inte särskilt länge. Det känns som att öronen ska blåsa av och jag återvänder till det varma hotellet, medan Sivert härdar ut och får efter en halvtimma se en trupp av Pingviner komma hoppande upp på land. “En fantastisk upplevelse att se dem, säger Sivert” och jag inser att vi måste försöka gå på flera pingvin-spaningar innan vi lämnar Tasmanien.

Efter en skön natts sömn bland fluffiga kuddar funderar vi över dagens aktiviteter. Det går att promenera upp för the Nut, eller ta linbanan. Båda alternativen går dock bort, det ena på grund av hosta, det andra på grund av blåst. Vi åker vidare längst kusten, nu på jakt efter kanske världens lustigaste djur, näbbdjuret.