Den gröna viken på Aridup

Jag vet inte var vi fick det i från, att No-seeums inte kliar? På juldagens morgon vaknar jag och har cirka 50 nya små bett på varje ben som kliar så att man håller på att bli vansinnig. Det går nästan inte att låta bli att klia sig blodig. Jag sitter seriöst och funderar på att klia benen med vassa saker som en diskborste, eller ännu hellre en stålborste. Vi har ett kort skepparmöte med Bliss och bestämmer att gå till en ö 2 timmar bort. Där ska vattnet vara klarare och förhoppningsvis kommer det att fläkta mer så att vi slipper de vidriga krypen.

Solen skiner och vi motorerar till ön Aridup. Straxt utanför ön möts vi av en flock delfiner som mest verkar upptagna med att jaga, de är inte intresserade av oss eller av att leka i vågorna. Det finns ingen riktigt skyddande vik så vi ankrar en bit utanför stranden som är bedårande vacker. Vattnet är grönt och palmerna står tätt. Vi ror in till stranden och badar i det turkosgröna vattnet. Här får vi inga krokodilvibbar utan kan lugnt plaska på. Vattnet är klart och omgivningarna känns luftiga. Jag har inte tagit med mig kameran, vi ska ju stanna här i morgon också och då kan vi ta bilder av den fina stranden. Några Kunamän kommer förbi och säljer hummer som tillsammans med grillad potatis blir vår juldagsmiddag ombord på Bliss. Betten från No-seeums kliar fortfarande men vi får i alla fall inga nya bett.

Under natten börjar det rulla in vågor. Vi väcks då och då av att vi nästan ramlar ur sängen. På morgonen är det fortfarande obekvämt rulligt och vi är alla överens om att inte stanna kvar utan gå vidare till en mer skyddad vik. Vi drar upp ankaret och kör till Green Island och bilderna av den vackra badviken på Aridup blir aldrig tagna.