Det pyser på Nordön

Färjan från Picton till Wellington tar lite drygt 3 timmar. Vi checkar in och får efter en timmas väntan köra ombord, ungefär som på vilken gotlandsfärja som helst.

Den första timmen tuffar vi fram genom Marlborough Sound, en skyddad fjordliknande skärgård. Vi äter lunch och tittar på de vackra öarna som passerar förbi. När det efter en timmas resa är slut på skyddande omgivningar når vi Cooks strait. Nu är det öppet hav och inte alls särskilt stillsamt längre. Det sägs att det här är en av världens tuffaste färjerutter, genom the Roaring Forties och med hård västlig vind. Även denna dag är det en frisk västlig vinden och rejäla vågor som färjan dundrar in i. (Här skulle vi verkligen inte vilja segla) Det blir lite gungigt, men vi blir inte sjösjuka.

Hela Nya Zeelandsresan har gått ut på att prioritera vad vi vill se och hur länge vi ska stanna på varje plats. Eftersom 3 veckor är alldeles för kort tid att hinna med allt, blir nordön kraftigt nedprioriterad. Vi stannar inte i Wellington, utan övernattar straxt utanför stan i ett Air-bnb boende som ligger i princip på motorvägen, sänggaveln vibrerar när tunga fordon kör förbi. (Jag borde läsa recensionerna mer uppmärksamt). Nästa morgon pressar vi på 35 mil norrut via the Desert Highway. Regnskurar förföljer oss och de gråa molnen gör allt ganska dystert. När vi kliver ur bilen för en bensträckare är det kallt och urrigt, men trots allt ganska vackert med blommande ljung och guldgult gräs. Det visar sig att vi befinner oss på 1000 möh, och Nya Zealands högst belägna highway.

Målet med vår färd är staden Rotorua. Vädret stabiliserar sig och solen skiner. Vi befinner oss nu i hjärtat av nordöns vulkaniska platå och ett stort geotermiskt område där värme från jordens inre pyser ut på olika sätt. En bit utanför staden ligger Orakai Thermal Park med varma källor, gejsrar, puttrande lerpölar och kokande bubbelpoler, allt insvept i en säregen doft av ruttna ägg.

Redan på parkeringen blir vi alldeles häpna över ångan som tycks pysa upp ur berget. En kort båtfärd över floden senare får vi promenerar runt och se allt på nära håll. Överallt sitter varningsskyltar, de här källorna är inte till för att bada i. I de hetaste kokar det och i de svalare källor är det bara 45-65 grader. Mikrober som gillar värme trivs här och växer på ytan i stora gula och bruna sjok.

Det är en trevlig och fascinerande utflykt och vi vandrar runt länge på området.

Vi övernattar på ett backpackerhotell i Rotorua där man gått all-in på olika nyanser av blått. Läget är perfekt mitt i stan och vi utforskar staden till fots. Doften av ruttna ägg förföljer oss, eftersom hela stan är som en enda stor geotermisk park.

I stadsparken finns inte bara blommor och buskar utan självklart även puttrande och pysande källor. Det varma vattnet tas till vara och här kan man även ta ett (väldigt varmt) fotbad.

Innan vi lämnar Rotorua går vi en vandring i Redwoodskogen. Runt om i skogen pågår mycket aktivitet, med möjlighet att klättra högt uppe bland trädtopparna, cykla i full fart på slingriga stigar, eller bara strosa runt och titta upp bland vajande trädkronor.

Vi kör vidare mot nästa utflyktsmål, och gör en avstickare till Kerosene Creek. En diskret grusväg leder fram till en parkeringsplats i skogen och här ska man kunna bada i den varma bäcken. Det är inte så många andra bilar på parkeringen, men en tydlig stig leder ner mot en porlande bäck. Vi byter raskt om till badkläder och följer stigen. Vid det populäraste tillhållet i bäcken, finns ett litet vattenfall och det är där de flesta andra turisterna badar. Vi går uppströms några hundra meter och hittar en egen liten badplats. Vattnet är varmt säkert över 40 grader, och trots att det är soligt och egentligen lite för varmt måste vi så klart ta oss ett bad. Det lär vara hälsosamt att bada här, och vi känner oss nog lite piggare. Enda biverkningarna är att mina silverringar blir gråa. (Jag antar någon form av kemisk reaktion?)

Dagens huvudnummer är annars Waitomo caves. Det är en grotta med vattenfyllda kanaler där taket är alldeles fylld av lysmaskar. Vi får med båt och i kolsvart mörker färdas stilla och andäktigt genom grottans tunnlar. Och där uppe i grottans tak är det något som glittrar. Nu är det ju inte lysmaskar som lyser utan en larv av flugtyp, får vi lära oss. Och när guiden lyser med ficklampan kan man se de långa trådarna som hänger från grottans tak, som fångstnät. Besöket är fascinerande och vi sitter alla tysta i båten och tittar på det som glittrar över våra huvuden.

De sista dagarna i Nya Zealand tillbringar vi i Auckland. Det regnar i princip hela tiden vi är där förutom några timmar, då vi passar på att gå till hamnen och titta på Aucklands träbåtsfestival.

Vi har haft en fantastisk resa både i Tasmanien och Nya Zeeland, och om man kan välja är ändå dåligt väder i en storstad bättre än på utflykt i vacker natur. Och vacker natur och spännande upplevelser har vi fyllt vårt minne till bredden med.