Port Vila 29 juni 2024
Vi befinner oss i Port Vila, Vanuatus huvudstad. Vi har bekantat oss med den lilla staden, och gått runt på gator, handlat matvaror, och spanat in omgivningarna. Det är inte en särskilt vacker eller charmig stad. Här finns mängder av souveniraffärer, och taxfreebutiker inriktade på de kryssningspassagerare som likt svärmande gräshoppor med jämna mellanrum ankommer staden. Överallt finns även de sedvanliga ”kinashopparna” med allt mellan himmel och jord, solglasögon, flipflops, grästrimmers, chips och ficklampor. I den förhållandevis välsorterade matvarubutiken får vi dåndimpen när vi ser vad allting kostar. Ett paket halloumi 90 kronor, en halvliter grekisk yoghurt 60 kronor och en påse chips 47 kronor. På frukt och grönsaksmarknaden är priserna lägre. Här handlar vi bananer, matbananer, morötter, vitkål och till vår stora glädje även pamplemousse.
Mele
Efter några dagar i staden känner vi oss redo för ett miljöombyte och drar upp ankaret. Vi seglar en timma bort till den lilla byn Mele där vi ankrar vid en sandstrand.Här ligger en handfull båtar och då och då dyker det upp lite turister i blygsam skara. De flesta besökarna beger sig till en bedagad resort som ligger på en egen liten ö. Vid lågvatten kan man promenera dit på sandrevet.
Vi tar jollen in till land och tar långa promenader längst stranden. Vi badar äntligen i havet, kanske inte så turkost men det är i alla fall 27 grader och alldeles, alldeles underbart…
Tillsammans med besättningen på en australiensisk båt besöker vi strandbaren i Mele. Det är tisdagskväll och movie-night. Vi äter pizza och tittar på utomhusbio under stjärnorna. På fredagarna är det en populär ”fire-dance-uppvisning”. Den här fredagen är det dock blåst och regn, vi kikar på uppvisningen från båten men på håll ser det mest ut som eldflugor som svärmar inne på stranden.
Efter en hel helg med dåligt väder och mycket bokläsning åker vi tillbaka till stan. Den här gången tar vi en av marinans bojar i den stillsamma viken. Vi toppar upp med matvaror, öl, och diesel. Vi lämnar in tvätt och besöker en av de mysiga strandbarerna för ett restaurangbesök. Efter några dagar åker vi tillbaka till Mele som ett stopp på vägen norrut. Den här gången utan regn, besöker vi också fire-dance uppvisningen inne på stranden. Klart sevärt.
Vi tar även jollen ut till revet för att snorkla. Säkert ett helt dött rev, muttrar jag och tycker att det nästan är onödigt att blöta ner sig för några enstaka fiskars skull. Men det är faktiskt en riktigt bra snorkling, mängder av fiskar, stor artrikedom och friska koraller. Och jag kommer ihåg att jag verkligen gillar att snorkla.
Trots att det är motvind lämnar vi Mele och gör en nattsegling norr ut. Vädret den kommande veckan ser stökigt ut, så vi passar på att trots allt komma vidare. Det är nu i den ostliga bidevinden vi konstaterar att vi inte är helt nöjda med vår nya genua. På inrådan av segelmakaren lät vi bli att sy dit så kallade kompensatorer, vilka ska motverka att seglet blir för ”påsigt” vid revning. ”Behövs verkligen inte, sa han. Well, det gör det visst! Seglet går inte att få platt och spänt, det fladdrar i toppen oavsett hur mycket eller hur lite vi revar. Det sluta med att vi hissar vår lilla stormfock (kul för den att få vädras), men den är ju alldeles för liten för den här vinden. Vi guppar fram i natten. Suck.
Epi
På morgonen straxt innan vi styr in i ankringsviken möts vi av en grupp uppspelta delfiner. Vi släpper ankaret utanför en by på nordvästra delen av ön Epi. Viken heter Lamen bay och runt oss reser sig höga gröna klippor. Det doftar av blommor och den sedvanliga sop-eldningsröken från land. Sanden är svart och bakom grönskan skymtar byn. Vi är trötta efter nattens segling men tar tag i avsaltning och städning. Det är varm och kvavt, över 30 grader. Det är underbart skönt med ett svalkande dopp. (Undrar om det finns hajar här?)
I den här vilken lär det finnas gott om dugonger och sköldpaddor. Vi tillbringar eftermiddagen med att spana ut i den vindstilla viken och ser på håll ett plums, men det verkar inte vara några större mängder sjökor här just idag. Något vi också håller koll på är vädret. Det ligger ett lågtryck och snurrar en bit bort, som i de här farvattnen ger nästan komiska väderprognoser. Av fyra olika prognosmodeller får vi fyra olika förslag på det kommande vädret. Vilken kan man lita på? I värsta fall kommer det att under morgondagen blåsa rakt in i viken. Och i så fall är det 4-5 timmars motorgång till annan lämplig lävik. Vi beslutar att sova på saken.
När vi vaknar nästa morgon är det grått och mulet men vindstilla. Det är fortfarande varm, kvavt och hög luftfuktighet. Svetten flödar. Vi väljer att stanna kvar, trots prognos på västlig vind. Reservplanen, om det börjar blåsa och blir olämpligt att ligga kvar, är att lämna viken och vänta ut blåsten ute till havs. Under kvällen ska det sluta blåsa. Om man nu kan lita på någon av prognoserna…
Vi städar, bakar muffins, lagar en läckande pump, diskuterar vädret, läser och tittar på regnet. Det blir aldrig någon hård vin, knappt någon vind alls, och egentligen har ingen av vädermodellerna särskilt rätt. Det ostadiga vädret med lätta eller obefintliga vindar ska hålla i sig ytterligare några dagar.
Till viken har ytterligare en båt anlänt och vi åker över och hälsar på dem. De är från Nya Zeeland och tillsammans går vi en promenad genom byn i det lätta duggregnet. Längst bort i viken finns Bennys restaurang. Den drivs av en äldre dam, Benny, som slår sig ner och pratar med oss. Vi beställer bröd av henne som vi kan hämta dagen därpå (om fraktbåten Big Sista kommit med mjöl förstås). När vi frågar om det finns haj i viken, himlar hon lite med ögonen, det frågar tydligen alla seglare som kommer på besök. Och nej, det finns endast revhaj så det går bra att bada här.
Byn är stillsam, i alla fall när alla barnen är i skolan om förmiddagen. Vi tittar in i den lilla affären som har ganska tomt på hyllorna, det är dock gott om ägg och gul lök. I affären kan man få sin telefon laddad för ca 5 kr och sin dator för 15 kr. Det är få som har elektricitet i sitt hus. Vi köper en jättegurka för 10 kronor.
Promenaden leder oss uppför en brant väg längst med odlingar av tarorot, bananer och kava. Vi möter några män som huggit kavarötter. Rötterna ska säljas i huvudstaden. Vi vinkar till glada barn som skrattar så de kiknar när de får se bilderna på sig själva i kameran, sen springer de skrattande iväg hemåt. Uppe på toppen får vi en glimt av havet och viken nedanför.
Under kvällen till ett lätt duggregn kommer fraktfartyget Big Sista till viken. Båten ankrar upp och från alla håll och kanter kommer småbåtar surrande för att hämta upp varor och människor. Det finns ingen pir eller brygga vilket gör att båten inte kommer hit om det blåser rätt in i viken. Benny har väntat länge på sitt mjöl.
Dagen därpå kan vi hämta upp vår limpa och så småningom segla vidare.
+ There are no comments
Add yours