Leriga vägar och glada grisar

Port Sandwich 240722

Efter två dagar med mycket regn kommer det lite seglingsbara vindar och vi kan lämna Lamen bay. Vi tar adjö av nyazeeländarna och seglar österut med ovanligt vackert väder, solsken och lagom mycket vind. Vi beger oss till ögruppen Maskelyn Islands som ligger 20 nm bort. Det är en samling öar med många ankringsvikar mellan höga gröna öar och branta klippor. Mellan öarna kan det bli strömt av tidvatten och ibland med branta vågor. Strömmen märker vi av när vi närmar oss öarna, men annars är havet snällt och utan problem snirklar vi oss in i en skyddad vik bakom ön Awei. Det är vindstilla, termometern visar 34 grader och allt känns lätt fuktigt. Det ska dessutom komma mer regn.

På ön finns en liten by bland kokospalmerna, en av männen kommer paddlande till oss med sin kanot. Han berättar lite om sitt liv, att han fiskar och odlar bananer. Att vilda grisar förstör odlingarna. Att han har en liten solcellslampa som de använder på kvällarna och att han gått 6 år i skolan. Han säger att han är född 1947, men vi tror att han snarare är född 1974. Mycket försynt frågar han om vi möjligen har några läsglasögon att avvara åt hans fru. Jag letar fram ett par och ger honom. Han provar dem och tror att de kommer att passa. Efter ytterligare en stunds småprat undrar han om vi har mjöl som han kan få. Han ska baka en kaka åt barnen för i nästa vecka är det ”barnens dag” i Vanuatu. Det känns inte konstigt eller påträngande, om vi sagt nej gällande mjölet och glasögonen hade det inte varit nån stor sak. Han tar så småningom adjö och paddlar iväg ut mot revet för att fiska. En stund senare kommer två ynglingar i en motorbåt. De bryr sig inte om småprat, det undrar om vi har bensin, fiskredskap eller kläder som de kan få. Pang på liksom. Vi säger att vi inte har något att avvara och de ger sig straxt av.

Sen kommer regnet.

Några dagar senare åker vi vidare. Vi hittar en fantastisk strand som på pappret ser ut som en perfekt ankring, med palmer, strand, korallrev och i land några ruiner. Jag tror vi snurrar runt i 45 minuter innan vi ger upp. Det är antingen för djupt, för grunt eller för mycket koraller på botten. Lite buttra puttrar vi vidare till en vik bland mangroven där det varken går att gå iland eller bada. Redan nästa morgon åker vi vidare längst kusten till ön Malekula och Port Sandwich. Vädret är grått. Det känns som att vi haft dåligt väder under hela vår månad här i Vanuatu, men det är förstås inte sant. Det finns bildbevis på solsken, känslan är ändå att det aldrig är vackert väder särskilt länge. Vi saknar ihållande solsken (och det gör även våra solceller/batterier).

I Port Sandwich säger seglingsbeskrivningen att det kan finnas hajar med ett ”stört” beteende. Man ska inte bada här. Eftersom lokalbefolkningen tidigare dumpat kadaver i viken tror hajarna att badande människor är käk, typ. Hur aktuell och sanningsenlig informationen är, är ytterst oklart men vi tänker i alla fall inte bada här. Vi ror i land med jollen och hälsar på en grupp män som sitter på stranden. De pekar på några leriga hjulspår och säger att det är huvudvägen till byn som ligger 45 minuters promenad bort. Efter flera dagar utan landkänning är det skönt att sträcka på benen. Vi följer den leriga vägen genom ett landskap kantat av palmer och hibiskus. Det luktar fuktig jord och mylla. Överallt ligger små hus murade av cementblock med flätade väggar och tak av palmblad. Trädgårdarna ser välskötta ut och vi sneglar lystet på bananklasar och gula pamplemoussefrukter. Grisar och kor strövar fritt omkring därför är de flesta trädgårdarna omgärdade av taggtråd. Speciellt grisarna dyker upp lite överallt. I en härlig gyttjepöl, eller bökande i skogen. De flesta verkar vara glada grisar.

Längst vägen möter vi många barn och ungdomar. De är lediga eftersom det är söndag och de har alla varit i kyrkan. Vi hälsar på alla vi möter och många slår följe med oss, stannar vi upp gör de likadant. De fnissar och viskar med varandra och då och då skrattar de högt (åt oss?). Ibland frågar de vad vi heter och var vi kommer i från. Här talar man mest franska med besökare. De börjar med ”bonjour” men övergår till ”hello” när de hör att vi inte kan franska.

Byn är en samling hus längst ut på udden. Här finns förutom boningshus, ett bankkontor, och några gamla ruiner. När vi går tillbaka till stranden börjar det regna. Regnet håller i sig under kvällen och vi passar på att samla vatten till disk och dusch. Nästa dag går vi tillbaka till byn för att besöka fruktmarknaden. Vi undrar över vad som kan tänkas säljas här med tanke på att alla har en trädgård och egna odlingar. Det visar sig att fruktmarknaden är enkel, med några mandariner, pamplemousse och ”vattenäpplen”. Det stora huvudnumret verkar annars vara de maträtter som damerna säljer ur stora karotter och grytor. Lite besvikna traskar vi tillbaka till båten. I den lilla affären som ligger precis vid stranden handlar vi bastanta och nygräddade bröd, samt fryst kyckling. Damen i affären ger oss tillåtelse att elda våra sopor i hennes eldningsgrop.

Eftersom det ska komma ännu mer blåsiga och regniga dagar fyller det på sig i viken med båtar under kommande dagar. Viken ger bra lä mot alla sorters vindar. Enligt lokalbefolkningen har de aldrig varit med om att det regnat så mycket som det gjort den senaste månaden. (Vi förstod nästan det)

Vi promenerar runt på leriga vägar, finner ett övergivet pamplemousse-träd, spanar in kakaoträden som dignar av gula kapslar, badar trots allt från stranden, putsar upp det rostfria och väntar på ovädersdagarna. På onsdagseftermiddagen börjar det blåsa och regna. Den sydostliga vinden letar sig in i viken och vi sätter ett ankarlarm eftersom det knastrar på botten av ankare och kätting. På fredag morgon skiner solen igen och vindarna är åter sydostliga. Vi drar upp ankaret och fortsätter norrut.