Fotbollar och kokosnötter

Vi lämnar Port Sandwich och seglar några timmar norrut längst med ön Malekulas kust. Vinden är frisk sydlig och det är strålande solsken. Vi svänger in i första bästa vik, Banam bay, trots att vi inte kommit så långt norr ut. Här är klart turkost vatten och även om vi inte riktigt får lä för vinden känner vi att vi behöver passa på att njuta av solen. Det känns som att vi har vissnat och möglat av all molnighet och allt regnande. Viken har ett skyddande rev och är fritt från rullande dyningar. Vi ankrar och skyndar oss i land. Vi går i solen längst sandstranden, badar i ljummet vatten och känner att livsandarna så sakteliga återvänder.

På väg tillbaka till båten möts vi av en man i sin kanot. Vi stannar upp och hälsar. Vi frågar om han är ute och fiskar men nej, han kom för att träffa oss. Han är inte så talför så vi får stå för konversationen. Till sist undrar han om det är något vi behöver, kanske bananer? Jo tack vi behöver bananer. Kanske pamplemousse, undrar han. Nej det har vi gott om. Och så frågar han om ”garbage”. Nej säger vi, vi har ordnar med vårt garbage i Port Sandwich (Vi eldade upp soporna där). Men han fortsätter att fråga om ”garbage”, tills vi inser att det är cabbage han menar. Ja, tack vi kan ta lite kål också. Bra jag kommer tillbaka säger han och paddlar in mot stranden. Jag kommer tillbaka one o´clock ropar han. När vi tittar på klockan är den 13.00. Kanske menar han att han kommer om en timma? Vi äter lunch, och bakar muffins, men vår bananman syns inte till. Kanske menade han klockan ett i morgon?

Framåt kvällskvisten dyker han i alla fall upp i sin kanot och med sig har han sonen John. Vi får våra bananer och kål. Kålen är prydligt förpackad i ett bananblad. Vi betalar och börjar ta adjö av dem. Sonen viskar med sin pappa som till sist frågar om vi kanske har en fotboll ombord. Vad är chansen för det liksom. För det har vi faktiskt. Redan 2022 när vi befann oss på Fiji och skulle segla till avlägsna öar köpte vi med oss några fotbollar som gåva. Eftersom resan sedan avbröts har vi haft dessa fotbollar rullandes runt i förpiken till en del förtret. Vi visar upp en boll och pojken ler stort. Vi ber om en kokosnöt i utbyte och det tycker alla är ett utmärkt byte. Men bollen är inte uppumpad och vi säger att vi kommer till stranden i imorgon bitti. Bananmannen, som heter Alf (typ) och sonen paddlar hem och vi börjar leta efter pumpen.

När vi vaknar om morgonen ser vi några pojkar som redan sitter på stranden och spanar på oss. Vi äter frukost och tar sedan jollen in till stranden. Alf vinkar var vi ska lägga till och vi överlämnar sedan bollen. Men innan det blir match ska pojkarna fixa de utlovade kokosnötterna och vi får slå oss ner på en bänk i skuggan och blir presenterade för frun, svågern och grannen. Vi pratar om hur de bygger sina hus, att barnen har en timmas gångväg till skolan (enkel väg) och att männen varje kväll dricker kava. Vi blir sittande i gott och väl en timma innan de tre pojkarna kommer skuttande med varsina färska skalade kokosnötter. Det arrangeras en bild av det numera lokala fotbollslaget Banam bay FC och Alf tycker att jag även ska ta en bild av honom, svågern och Sivert. Så det gör jag så klart. Och i rättvisans namn ber jag även att få ta en bild av pojkarnas mamma Mary. Hon tycker att det passar bra att posera vid den färgglada busken utanför sitt hus.

När boll och kokosnötsutbytet är avklarat bestämmer vi oss för att ta en promenad längst ”stora vägen”. Vi behöver flytta jollen för att den inte ska fastna bakom revet vid Alfs strand eftersom tidvattnet är på väg ner. Pojkarna kan visa hur ni ska köra och var ni kan lägga jollen, säger Alf. Innan vi hunnit blinka hoppar pojkarna i jollen och verka tycka att det är roligt med en jolletur. Så värst mycket guidning blir det inte. Det pratar och skrattar med varandra och vi styr mellan korallerna och lägger till på en annan strand. Där tar vi adjö och promenerar sedan längst öns huvudled.

Det är en smula omtumlande att möta människorna här och se hur de lever. Vanuatu är ett fattigt land och har inte mycket till infrastruktur. De flesta vi möter är nyfikna på oss, ungefär som vi är på dem. Det är många intryck och tankar som vi får med oss. Att föda barn på en liten klinik i byn, att skicka sina barn till skolan en timma bort, att män och kvinnor i fyrtio års åldern har så dåliga tänder, och att en fotboll i plast kan ge så stor glädje.

Längst vägen möter vi en tandlös byhövding och hans hustru, vi handhälsar, talar om var vi kommer ifrån och att vi kommit med båt. De hälsar oss välkomna till området.

Längst vägen odlar man tarorot, kassava, och banan. Alla vi möter tar i hand och presenterar sig. En man frågar om vi har en presenning att laga taket till huset där hans ko bor. (Det har vi inte) Alla är trevliga och artiga och innan vi kommit tillbaka till stranden vet jag inte hur många vi hälsat på. Det känns lugnt och skönt att komma hem till båten igen.

Nästa morgon lämnar vi viken och seglar ytterligare några timmar norr ut. Det blåser frisk ostlig vind och för bara genuan gör vi god fart längst kusten. Nästa ankringsvik heter Crab bay, vi svänger in genom passet och rullar in genuan. Platsen ser på Google earth väldigt märklig ut med vita korallöar och stora blåa pooler. Det är dock inget man direkt upplever på plast i viken. Det är ganska blåsigt med grund och mangroveträd. Vi smyger upp nära landtungan och får lite lä. Morgonens soliga väder försvinner bakom mörka moln men trots det tar vi oss i land och går en promenad till utsidan av ön.

På stranden finner vi vackra snäckor och ett uppspolat vrak av en segelbåt, Tantrum från Cairns. Trots lite googling hittar vi ingen information om vraket, det verkar dock ha legat där ett tag. För plötsligt har vi nämligen full täckning och det plingar av meddelanden i telefonen. Konstigt, mitt ute i ödemarken utan ens en synlig by i närheten. Efter nästan två veckor med högst tillfällig uppkoppling kollar vi nu nyheter, läser mejl och skickar meddelanden till nära och kära. Till viken kommer några andra båtar som vi stött på tidigare under vår färd i Vanuatu. Det är förutom i huvudstaden Port Vila glest med seglare. Vi har hittills mött sju andra båtar så det är inte direkt någon trängsel.

Två timmar norr ut ligger Port Stanley som är en vik med öar och rev, dit seglar vi redan nästa morgon. Det är verkligen trevligt med små korta dagsetapper på några timmar, men vi låter oss inte längre luras av det korta avståndet, båten måste trots det stuvas som för storm, eller åtminstone rejäla vågor. Det blåser friskt ostligt även denna dag och vi spanar efter en lämplig ankringsvik. Vi hittar en vacker liten ö, Souaro, med sandstrand och skyddande rev. På ön ligger det några hus och vi ser en familj som slår sig ner vid strandkanten och iakttar oss. De vinkar glatt. Så fort vi fått ankaret på plast känns det viktigt att åka in och hälsa på familjen. Vi ser att de har barn i lämplig ålder så vi tar med oss den andra fotbollen vi har ombord.

Mannen heter Collin och han bor på ön med fru och två barn. Vi presenterar oss och frågar om det är okej att ankra utanför deras ö. Det är det. När vi dessutom överlämnar fotbollen och vi får några papayafrukter i utbyte är isen bruten. Vi småpratar en stund och åker sedan tillbaka till båten för att äta lunch, medan Collin med familj åker till ”stan”. De tar båten över till fastlandet och den by som ligger där. Vi passar på att snorkla och flyga drönare medan solen skiner och familjen är borta.

Det verkar som att det vackra vädret är här för att stanna. Vi tar jollen tvärs över sundet och besöker byn Latroka, med förhoppning om att hitta en matvaruaffär eller fruktmarknad. Just i dag visar det sig dock att det är Indenpendence day och allt är stängt. Människor vi möter är finklädda och förbereder sig för festligheter. På fotbollsstadion hålls det tal, man sjunger nationalsången och viftar med flaggor. Tal och sånger sker på bislama, ett engelsktbaserat kreolspråk. Om man har lite fantasi kan man förstå en del skriven text, men att stå i en timma och lyssna på ett tal ger inte så mycket.

Något som är öppet trots helgdagen är bensinstationen. Vi ser inte till några pumpar utan bensinen verkar säljas i flaska. Priset är cirka 40 sek per liter. En tvätt av bilen kostar lika mycket.

När vi lämnar Port Stanley har vi en dagsetapp upp till ön Espirito Santo, som blir vårt sista stopp innan vi lämnar Vanuatu. Det har nämligen öppnat sig ett väderfönster som vi ska försöka hinna med.