Farväl Tahiti och Mo’orea

Vi lämnar Tikehau med ett väderfönster som antyder lätta vindar i början och mot slutet av resan ökande. Vi stiger upp ganska tidigt, före sju och lämnar atollen utan besvär. I början har vi mycket riktigt lätta vindar, och helt enligt plan, ökande mot slutet. Vi lägger till i Papeete Marina runt lunch och färden har då tagit 28 timmar.

Det är omtumlande att plötsligt befinna sig mitt i storstaden med alla ljud, dofter, bilar och människor som passerar förbi på trottoaren utanför marinan. Vi kan inte riktigt ta in att man slutat bära munskydd och de första dagarna är det nästan jobbigt när någon hostar eller nyser i ens närhet. Ute på öarna där vi befunnit oss, har det varit fortsatt strikt att bära munskydd och endast ett begränsat antal besökare i matvaruaffären. Här i Tahit är det ”back to normal”.

Efter att ha sovit ut ordentligt, kastar vi oss över vår digra lista med göromål. Vi tar bussen ner till en annan marina utanför staden där det finns en båttillbehörsaffär. Där köper vi ny kätting, eftersom vår gamla är fullkomligt sönderrostad. Vi besöker tullen för att förnya ett nödvändigt dokument för att få handla skattefri diesel. I omgångar inhandlar vi reservdelar och båttillbehör. Vi lämnat tillfälligt marinan och åker ner och hämtar kättingen och passar på att tanka.

Från vår plats i marinan får vi delta i ett ukulele-sing a long-maraton på den närliggande restaurangen. Det börjar redan runt lunch med några musikanter som slår sig ner och börja spela och sjunga. Det här är ju musik man blir glad av och under eftermiddagen fyller det på med fler deltagare och mer alkohol. Alla är finklädda, damerna med kransar i håret och alla sjunger med. På kvällskvisten börjar man även att dansa. Den stackars trubaduren som ska underhålla med stillsamma låtar på restaurangens övervåning hörs knappt.

Efter en vecka i marinan går vi till ”flygplatsankringen”. Härifrån tar vi jollen de knappa 2 nm till Marina Taina, där vi kan promenera till Tahitis största köpcentrum Carrefour. Vi kostar på oss nya lakan, handdukar och tallrikar. Vid marinan ligger vår kompis soloseglaren Eve som vi hälsar på hos. Medan resten av seglarna i Franska Polynesien förbereder sig för långsegling västerut, förbereder sig Eve för att avveckla sitt seglande. Hon har just fyllt 70 och redan varit ett varv runt jorden. Samma beslutsvånda man kan ha för att ge sig av på en långsegling verkar även infinna sig när en långsegling börjar lida mot sitt slut. Och helt ärligt så infinner det sig stunder även för oss, som bara kommit halvvägs, när vi funderar på vad vi håller på med och vad vi ska göra ”sen”. Stunderna är nog nödvändiga att ha emellanåt och de varar aldrig särskilt länge. När vi lämnar Eve, säger vi inte adjö, utan ”vi ses”. Kanske kommer hon seglande till Raiatea om några veckor för att säga hejdå till flera av sina vänner som liksom vi är på väg västerut.

Helt osentimentalt lämnar vi Tahiti för sista gången och motorerar i bleket över till grannön Moorea. Vi väljer ankringen på sydöstra sidan ön, vid byn Haapiti. Vi släpper ankaret på den grunda sandhyllan och får under de följande dagarna uppleva ett fascinerande fenomen med starka strömmar från dyningarna som fyller på vatten i lagunen. Vinden och strömmen kämpar om att vrida båten, och för det mesta vinner strömmen. Ankaret är då bakom båten, mycket märkligt.

Vi tillbringar förmiddagarna med att snorkla på revet framför båten. Sikten är god och det finns mängder av anemoner och clownfiskar, men det verkar som att alla fiskar större än en handflata är uppätna. Dagligen är det någon som fiskar, harpunerar eller lägger ut fiskfällor. På eftermiddagarna tar vi en sväng upp i skogen. Det doftar som i ett växthus, och här och var dyker det upp pittoreska vattenfall.

Efter några dagar, när vi tagit ordentligt adjö av Haapiti kommer en liten grupp delfiner förbi och ger oss en avskedsföreställning. Vi tar upp ankaret seglar vidare på vår “farewell-tour” västerut till nästa ö