In slider, Stilla havet 2020

Framme

Efter 34 dagar (blod) svett och tårar är vi äntligen framme i Gambier. Vi är glada, trötta och tacksamma att äntligen ligga ankrade i stilla vatten omgivna av höga gröna berg.

Men för att fortsätt reseberättelsen från förra inlägget började vi trots allt snegla på vår beräknade ankomsttid. Den verkade vara oändligt långt borta, kändes det som. Påsken kom och gick, vindarna fortsatte vara lätta. Vi analyserade varenda ny version av väderprognosen som vi laddade ner och guppade sakta sakta mot Gambier. Någonstans här började det även bli mentalt jobbigt. Varmt, slamrande segel och nätter med antingen squalls eller blixtar. Upp och ner med segel. Av och på med motorn.

Vår nästan nya sprayhood började vittra sönder i sömmarna, tråden verkar inte tåla solen, plotterns touchfunktion slutade fungera och ett fönster började läcka. För utvilade och energifyllda människor är det världsliga saker, men för oss fick det bara vår negativa spiral att vridas ännu mera nedåt. Droppen blev nog när vår IridiumGo gav upp och vår kontakt med omvärlden försvann. Vi satt där som åsnan Ior i Nalle Puh, suckade och tyckte synd om oss själva.

Sista dygnen låg Hakuna Matata bara några sjömil framför oss och via vhf fick vi väderprognoser. Motorn jobbade på och med 80 nm till mål, kom även seglingsbar vind.
På morgonen, det sista dygnet hade vi äntligen land i sikte. Höga berg reste sig ur havet och vi fylldes äntligen med positiv energi. Vi började städa upp i båten och hissade till och med spinnaker för att komma fram fortare.

Det går inte riktigt att beskriva känslan att komma fram. Lättnad mer än glädje. Grönt mer än blått. Tystnad mer än vågskvalp.

När vi tuffade in i ankringsviken utanför Rikitea blir vi mötta av vännerna Jocke och Cillan på båten Bliss. De överlämnar en välkomstgåva i form av en Pampelmousse. Det är så härligt att se dem. Att överhuvudtaget se andra levande människor. Vi svängde in i viken och ankrade en bit från Hakuna Matata i det gröna vattnet. Cissi och Adde på Hakuna Matata som vi haft sällskap med i över 4000 nm och som varit det bästa resesällskap man kan ha, med peppande mejl och glada tillrop på vhf:en.
I land hör vi tuppar gala och barn som leker. Vi var framme. Omgiven av goda vänner och gröna berg känns allt bra igen.

Vad som händer nu är ytterst oklart. På måndag ska vi anmäla oss till den lokala polisen. En ankomstanmälan kommer att skickas till myndigheterna i Papeete, som beslutar om vi får stanna eller måste gå dit. Den här processen kommer att ta några veckor så vi får i alla fall möjlighet att pusta ut. Vi kan också ange olika motiv som skäl att få stanna. Vi funderar på vilka sådana man eventuellt skulle kunna fabricera. Men det är ju naturligtvis inget vi skulle ägna oss åt…..eller skriver om på en blogg.

Eftersom vi inte har någon internetuppkoppling kommer ytterligare rapporter att dröja.

Tack för att du följt oss på den här överseglingen.

Share Tweet Pin It +1

You may also like

Winter is coming

Posted on 2020-06-10

Karantän är över

Posted on 2020-05-05

Topptur i Gambier

Posted on 2020-06-17

Previous PostGlad Påsk från stilla Stilla havet
Next PostKarantän är över

No Comments

Lämna gärna en kommentar...