Karantän är över

Idag den 2 maj är våra två veckors karantän över. Ja, man kan undra varför vi, efter över en månad till havs, fick karantän men vi har verkligen inte tjafsat om det. Istället har vi piffat med båten som nu har skrapad botten, rengjorda fribord och putsade rostfria detaljer. Då och då kommer det in en ny båt i viken och, det syns genast om det är en långväga båt eller någon som kommer in från en ankring.
Friborden är gula av alger och botten täckt av långhalsar. Allt ombord ser ofta sunkigt ut. En båt har seglat i 54 dagars från Ecuador, en annan 70 dagar från Panama.

Det finns säkert ett 30-tal besökande båtar i ögruppen men många är ute bland de andra öarna och kommer till Rikitea när fraktbåten kommer med diesel och förnödenheter. Det finns fyra svenska båtar här, förutom vi, är det Bliss, Hakuna Matata och Bengt. Holländare och Fransmän är annars i majoritet, resten är från bland annat USA, UK och Tyskland.

Vid vårt möte med den lokala polisen frågade vi om vi fick lämna ankringen för att göra vatten och tömma tanken. Det fick vi. Jag kan varken bekräfta eller dementera hur lång tid det tog att göra vatten och tömma tanken. Eller om vi snorklade lite också…

Idag steg vi upp tidigt, åt frukost och tog jollen till land. Äntligen skulle vi officiellt få sträcka på benen. Det blir verkligen ett nytt kapitel, att plötsligt behöva engagera sig i att slänga sopor, handla och skaffa frukt. Vi har haft finfin stöttning av snälla seglare, utan karantän. ( Tack Bliss)

Vi promenerade längst med bygatan och tittade på de låga husen och välskötta trädgårdarna. Väldigt olikt Karibien. Blomsterrabatter, fruktträd, krukor med liljor och odlingsbänkar med sallad och lök. Här och var sprätter hönsen omkring och alla vi möter hälsar glatt ”Bonjour”. Hur skulle vi angripa denna första dag i ”frihet”? Vi valde att gå på Pampelmousse-jakt. Träden med de gulgröna frukterna växer i trädgårdarna men ortsbefolkningen verkar inte vara så förtjusta i den, medan det för oss är supergott, läskande, nyttigt och (gratis). Efter tips följde vi vägen en bit upp för berget till kyrkogården, där det dignar av frukt. Vi fyllde ryggsäcken till bristningsgränsen och mycket nöjda vände vi tillbaka ner till byn. Vägen går förbi polisens kontor och trots att det är lördag verkade de vara i tjänst. En av gendermerna stack ut huvudet genom dörren och vinkade på oss att komma. Vi kände oss inte så nöjda längre. Med hjälp av Google translate fick vi besked att vi inte får stanna i Gambier. Myndigheterna på Tahiti har gett oss lov att stanna till och med den 29 april!? Det var i förrgår, innan vår karantän var över. Det är svårt att förstå logiken men beslutet var väntat. Vi vet också att det inte är någon idé att diskutera med den lokala polisen. De är bara budbärare. Vi ska nu författa ett överklagande och bifoga våra argument i ett mejl till Tahiti. Hur som helst måste vi stanna åtminstone i tre veckor till eftersom vi måste tanka diesel. Den förra fraktbåten med diesel var nyss här och eftersom vi var i karantän kunde vi ju inte tanka då. Ni fattar….

Snart ska vi försöka ladda upp lite bilder så att ni får se hur fint det är här. Vi har inte haft internet sedan den 16 mars. Det ska bli spännande! Och så ska vi berätta mer om otränade ben och kroppar, den första promenaden och något riktigt superintressant…prisläget i affären. (Hjälp).