Från att ha varit både hurtiga och flitiga under de första veckornas lockdown, förvandlas våra sista två veckor i confinement till ”Groundhog day” förutom att vi inte vaknar till låten ”I got you babe”, som huvudkaraktären i filmen gör. Vi faller in i rutiner som dag till dag inte avviker särskilt mycket. Det känns som att vi aldrig kommer att kunna lämna Bora Bora. Vi promenerar, simmar och läser. En dag går vi i och för sig upp för en kulle och tittar på några kanoner från andra världskriget, det är ruskigt varmt men en fin utsikt väntat på toppen, samt de två kanonerna.
Livet på Bora Bora känns inte så nerstängt. Människorna åker båt, fiskar, paddlar och barnen flyger drake. Det sägs att borgmästaren på Bora Bora har uttalat sig i radio, han tror inte på vaccin och han tror inte på confinement. Det sägs även att Franska Polynesiens president ska ha ett enskilt samtal med borgmästaren med anledning av dennes uttalande…
Så plötsligt händer det! Myndigheterna lämnar besked under torsdagen att restriktionerna kommer att lätta från och med måndagen den 20:e september. Vi börjar studera väderprognoser. Hur kommer det att blåsa och vart vill vi åka?
Söndagen som är sista dagen på confinement, firar vi den kommande friheten och solnedgången med seglarvänner från båten Askari. Jag antar att vi vid det här laget sett flera hundra solnedgångar (och ärligt talat ska det mycket till för att vi ska hurra) men Andrew kisar mot den sjunkande solen och säger att det skulle kunna bli en ”green flash”. Det är ett metrologiskt fenomen som gör att solen tycks blixtra till i grönt precis innan den försvinner ner i horisonten. Vi har sett det vid ett tidigare tillfälle, när vi precis kom fram till St Vincent efter vår atlantöverfart. Så nu kisar vi noga mot solen som sakta sjunker ner i havet och precis innan den försvinner ser vi det gröna blixtrande ljuset.
På måndag morgon tar vi jollen in till stan, handlar färska grönsaker och frukt. Och varsin frasigt varm Pain au chocolate, sedan hissar vi segel och lämnar skyndsamt Bora Bora innan någon får för sig att ändra beslutet om seglares möjlighet att segla vidare. Det blåser nordostliga vindar cirka 6 ms och vi får en fin sträckbog till Raiateas västkust. Vi har spanat in en ankringsplats som skulle kunna duga för en natt eller två, men när vi kommer dit blir vi lätt besvikna. Det blåser friskare här och det är säkert ett 60-tal ankrade båtar runt omkring. Eftersom klockan bara är drygt 2 på eftermiddagen fortsätter vi inom lagunen till nästa ö Taha’a. Vi har inte läst på så noga men ser att det går att ankra på sandhyllan som finns mellan revet och farleden, så det gör vi. Vi ankrar i det turkosa klara vattnet och är underbart nöjda med att vara framme och i frihet.
+ There are no comments
Add yours