In Stilla havet 2020

Härliga Amanu

Efter några dagar vid det stjärnformade revet Etoile mitt i atollen Amanu är det dags att åka vidare. Väderprognosen talar om nordliga vindar och något ökande, då passar det bra att ta sikte på den nordliga delen av atollen. Vi har tittat på Google earthbilder och har några tilltänkta ankringsplatser inprickade i sjökortet. Färden norr ut tar några timmar och är ganska rättfram, grunden syns tydligt och vi ser ön sakta växa fram i horisonten med palmer och vita stränder. Längst bort i ena änden av den hästskoformade ön ligger en annan båt ankrad. Vi lägger oss i mitten och utsikten framåt är behaglig med höga rejäla palmer. Ankringen är okomplicerad med mycket sand och enstaka ”boomies”. Vattnet ser nästan grönt ut och det är varmt och skönt att bada i . Om du lovar att inte berätta det fär någon, atollen förtjänar att få vara så här orörd med få långseglare, för här är alldels ”fabulous”.

De följande dagarna är det gråväder med mycket regn. När det är uppehåll mellan skurarna ror vi in till land och går promenader längst stranden och på utsidan av atollen. Jag knipsar palmblad och tar med mig tillbaka till båten. Jag ska försöka lära mig fläta något med bladen, en korg eller en hatt. (Ja, vi har mycket tid till övers). Jag sitter i sittbrunnen och knåpar med första försöket att göra en korg, när vi hör ett högt fräsande ljud inte långt från båten. Cirka 50 meter bort dyker en val ner under vattenytan. Den håller god fart förbi och kommer upp till ytan några gånger till. Så här i slutet av november brukar valarna vara påväg söderut så det är ovanligt att de är kvar inne i en atoll. I flera dagar är valen kvar och under håller oss, fast på långt håll.

När gråvädret går över och solen åter lyser över atollen tar vi jollen och kör i sakta mak bort till det norra passet, som är ett så kallat falskt pass. Det passerar in och ut vatten igenom det men det är alldeles för grunt att färdas i. Vår första tanke är att åka direkt in till strandkanten vid passet, men bestämmer oss för att ta ut svängen och fotografera öppningen på håll. Vi knäpper av några bilder och ser sedan något spännande. I vattenytan dyker det upp några stora svarta skuggor. Vi ser spetsarna av fenor som elegant glider in under jollen. Vi har stött på ett stim Mantor som är där för att äta vid det ingående tidvattnet. Jag tror aldrig två personer fått så bråttom att hoppa i vattnet. När vi väl kommit ner i vattnet ser vi att gruppen består av 6 mantor som majestätiskt svävar fram och tillbaka med sina öppna jättegap. Vi blit helt betagna.

Vinden tilltar så småningom något i styrka och vrider mot ost. Vi bestämmer oss för att flytta oss mer i lä och tuffar mot den östra kanten av ön. Vattnet blir alldeles spegelblankt. Besättningen på den andra båten som vi sett på håll kommer förbi och hälsar, ”Bonjour, bonjour” Mannen ombord är fransman och kvinnan polynesiska, de har varit i samma atoll i ett år! Vi brukar tycka att vi är länge på samma ställe ibland…

Vi startar upp några olika projekt ombord. Jag flätar palmblad och syr en påse av ilandflutet fiskenät. Sivert gör salt. Ni vet när man säger att man tittar på när målafärg torkar, det är ungefär samma princip för salt. Det är inte så mycket action. På vår ugnsplåt fårhavsvattent dunsta och kvar blir saltkristallerna (det ser verkligen lustigt ut när de blir fyrkantiga) och efter en vecka har vi finfint havssalt direkt från Stilla Havet… nämnde jag att vi inte har så mycket att göra?

Under en av våra promenader hittar vi en fin liten strand med en lutande palm och en perfekt plats att droppa ankaret på. De sista dagarna i Amanu ligger vi ankrade vid”Lutande palmen”. Vädret är perfekt och vattnet är varmt. Varför måste vi åka härifrån, kan man undra. Trots att vi fullkomligt älskar Amanu börjar matförråden sina och ett väderfönster ser ut att öppna sig för en färd till säsongens slutmål, Gambier. Eftersom vi ändå måste åka vidare för att bunkra, det är ju ialla fall 3,5 vecka sedan vi handlade sist, blir det nog så att vi passar på att segla de 400 nm till Gambier där vi ska tillbringa cyklonsäsongen.

(Inlägget publicerat via mejl, bilder kommer när internet är mindre seeeegt)

Share Tweet Pin It +1
Previous PostFrån Hao till Amanus navel
Next PostGod Jul och Gott Nytt År i Gambier

No Comments

Lämna gärna en kommentar...