Härligt på Haapiti

Några seglare som vi träffat tidigare har nämnt ankringen Haapiti på Moorea. ”Deras favoritplats” som de sa med hjärtformade ögon. När vi lämnar Baei Pheton är det därför Haapiti som är målet. Vi seglar längst öarna Tahiti och Mooreas läsidor. Motorgång, motorsegling och så i sundet mellan öarna 10 ms halvvind.

Moorea tillhör Sällskapsöarna. Dessa öar är bergiga, gröna och omges av skyddande rev. I revet finns vanligen ett eller flera pass. Tillskillnad från atollerna i Tuamotus är de här passagerna inte lika ångestframkallande. Det finns säkert sådana också, men i passet in till lagunen utanför byn Haapiti, är det bara dånande vågor på revöppningens sidor att ta hänsyn till. Här ligger surfarna i timmar och väntar på att få sig en åktur på någon av de större vågorna.

Vi följer det mörkblå vattnet in i lagunen och viker sedan av för att släppa ankaret på det alldeles, alldeles turkosa. Djupet går raskt från 20 meter till 2,5. Vi tar en sväng tillbaka ut på det mörkblå vattnet och kommer överens om att släppa ankaret på ungefär 5 meter. Ankringen går finfint och vi stänger av motorn och ser oss omkring. En Stingrocka sveper sakta förbi i det väldigt stilla och väldigt klara vattnet. Just då är det som att stressen över allt vi skyndat oss med att utföra de senaste veckorna äntligen rinner av oss. Lyckliga kastar vi oss i vattnet och plaskar runt, ända tills vi upptäcker att ankaret, i och för sig är ordentligt nedgrävt i sanden, men i en väldigt brant sluttning. Om vinden plötsligt tilltar utifrån havet kommer vi att dragga…Så ser inte väderprognosen ut, men man vet aldrig. Vi ankrar om och så är alla nöjda.

De följande dagarna snorklar vi, timmar i streck på korallrevet. Det finns mängder av anemoner och lika många clownfiskar. Vi hittar Nemo, flera gånger om. Det är en smula strömt att simma utåt så vi får bra med motion. Vi umgås med Anne och Bob på grannbåten Baloo, fikar och utbyter erfarenheter om olika destinationer i Franska Polynesien. Vattnet fortsätter att vara turkost och alldeles stilla och varje dag svävar några Spotted eagle ray runt och ”bökar” i sanden. Vi gillar verkligen det här stället!

Sen var det ju det här med soppåsarna. Det visar sig att det är de små sakerna som oftast blir de största problemen. Bob och Anne har varit inne i byn och hittat en rejäl soptunna utanför affären så vi har gott hopp om att kunna slänga våra sopor. Vi tar jollen in till stranden och följer landsvägen som ringlar sig längst med kusten, mot själva Haapiti. Det finns en kyrka och en pizzeria och så affären. Det finns mycket riktigt en stor soptunna bredvid affären, märkt med affärens namn och man måste i och för sig ta några kliv in genom en grind, men vi gör en blixtattack och hivar ner våra tre påsar. Några sekunder senare rycks dörren till affären upp och en dam kliver ut och spänner ögonen i oss. Hon pekar på soptunnan och på oss och pratar strängt på franska. Ibland är det bra att inte kunna språket. Jag säger långsamt och stapplande ”Jag talar inte franska”. Då säger hon på engelska, lite mindre strängt, ”Vad gjorde ni där borta?” Jag viftar med min Goprokamera och svarar att jag bara filmade honom, och pekar på Sivert. Aha, säger hon och släpper in oss i affären. Vi känner oss inte helt avslappnade, tänk om hon går ut och tittar i soptunnan. Vad ska vi då hitta på med våra sopor? Vi skyndar oss att handla, två baguetter, en gurka, lite köttfärs och en liter mjölk. Sen traskar vi snabbt tillbaka till jollen och resten av kvällen funderar vi över en av livets stora gåtor. Varför finns det inga papperskorgar på Moorea?

När Sivert fyller år blir det frukost på sängen, och därefter en välbehövlig långpromenad. Vi hittar en vacker väg som ringlar upp längst berget, kantad av odlingar. Vi ser fruktträd, fält av kål och sallad och ”gräsmattor” av frodig basilika. När vägen övergår till stig följer vi en porlande bäck och på håll skymtar en spetsig bergstopp. Det går att följa stigen till andra sidan ön men vi är nöjda med vår promenad och vänder åter till båten för att äta tårta, dekorerad med carambolfrukt. Dock inga ljus, vi har inte så många ombord.

Efter en vecka i Haapiti drar vi upp ankaret och puttrar tillbaka till Tahiti. Snart dags att åka hem.

1 Comment

Add yours
  1. 1
    Pirjo

    Tack för trevlig läsning och vackra bilder. Hoppas nu att ni hittar en trygg plats för MT och att allt klaffar inför flyget till Sverige./Hälsningar Mattis och Pirjo S/Y Jaya Gävle

Lämna gärna en kommentar...