Hej igen Australien!

På lördag förmiddag den 3 augusti drar vi upp ankaret och lämnar den vackra viken Palekula i Vanuatu. Vi stampar söderut längst ön Espirito Santo innan vi kan falla av, rulla ut genuan och i smult skärgårdsvatten segla förbi Luganville. Tänk om det vore så här under långa överfarter, med platt vatten och inte ens en krängning ombord? När ön tar slut stångar vi oss ut genom det smala sundet mellan öarna. Här är som en tryckkokare av vind, strömmar och skummande vågor. Tack och lov har vi flera knops medström ut genom sundet, men stora vågor sköljer över däck och vi påminner mer om en ubåt än en segelbåt. Efter någon timma har vi kommit bort från det stökiga sundet och kan sätta kurs mot Cairns, 1200 nm bort. Vinden är frisk, det blåser 10-12 ms och nu snackar vi inte smult skärgårdsvatten längre. Vågorna smäller in i sidan och innan vi ens avslutat det första seglingsdygnet är allt ombord salt. Då och då vräker det in vågor över däck, så mycket att det kommer in vatten i salongen genom ventilerna på däck. Dessa måste genast vändas.

Några dygn senare blir vinden mer ostlig och vågorna mindre. Vi borde hissa storen för att maximera segelsättningen, men det är ganska bekvämt att inte behöva bekymra sig för ett storsegel och en gipp. Farten får duga. En sula landar efter flera timmars försök på solcellerna. Det måste vara skönt att vila så här mitt ute på havet, väldigt långt från land. Vi kommer in i den vanliga långseglarlunken, sova, ha vakt, äta. Under nätterna möts vi av en del regnoväder. Jag är mycket glad över den nya sprayhooden och seglarstället som håller oss (skapligt) torra om nätterna. På nattpassen kan man slumra till då och då, annars lyssnar vi på ljudböcker och poddar. Vi mötte en gång några seglare som absolut inte lyssnade på något under vakten, de behövde höra båtens ljud. Det skulle jag finna enormt långtråkigt. Det är nästan som ett sällskap, att ha någon pratandes i öronen i den regniga och mörka natten. Fördelen med regnet är att allt blir avsaltat och på dagarna hinner fuktiga regnkläder och dynor torka.

Sista dygnet kommer vi in i ett riktigt busväder. Straxt efter lunch börjar det regna och man kan väl säga att det vräker ner. Det håller på utan uppehåll i 12 timmar. Vinden ökar och det blåser stadigt 12 ms och i byarna över 16. Mitt i natten börjar vi dessutom närma oss Stora barriärrevet och måste snirkla oss in genom revet. Allt är blött, vinden viner i riggen och vågorna smäller i sidan. När man inte har vakten, är det underbart skönt att krypa ner i sjökojen och dra ett varmt täcke över sig. Laga mat, till och med att bara värma upp något är en utmaning eftersom båten kränger rejält i vågorna. Vi trycker i oss knäckebrödssmörgåsar, fruktcocktail på burk och smågodis. När dagen gryr, ser vi åtminstone omgivningarna och måste nu passera den fartygsled med lastfartyg på väg norr eller söderut längst kusten.

Långt bort ser vi den australiensiska kusten, vattendjupet går från flera tusen meter till att sista timmarnas färd bara 30 meter. Färgen på vattnet är underligt grön. Ovädret drar bort, solen skiner och vi följer den prickade leden in till Cairns hamn. Nere i båten är en enda röra av regnkläder, disk och sängkläder. Jag gör en snabbstädning och undrar hur det/vi egentligen luktar?

Efter 9 dygn, utan att ens rört skoten puttrar vi in i Marlin marina för att klarera in i landet. Är vi glada att vara framme? Jaaaa! Jag är även mycket glad över städningen jag hann med, tjänstemännen från Australia borderforce controll dyker nästan genast upp på bryggan för inklarering.

Inklarerings proceduren är en ganska smidig affär. Tjänstemännen, hanterar tull och immigration, och någon timma senare kommer representanten från biosecurity. Han verkar mest vara orolig för trämask och termiter ombord, och tar med sig grönsaker och köttprodukter. Omhändertagandet av vår soppåse med plastskräp samt frukten och grönsakerna kostar oss 600 sek, till det kommer även en inspektionsavgift. Efter det får vi hala den gula karantänsflaggan och hissa australienflaggan.

Vi fyller på vatten, äter lunch och kastar sedan loss för att gå ut för till ankringen, som inofficiellt kallas ”The Skating rink” och jag antar att det har med att göra att ankrade båtar åker omkring lite hit och dit på grund av tidvattenströmmarna.

Vi hälsar på närmsta grannen, en holländsk ensamseglare som berättar att det finns krokodiler i den närliggande floden. Vi stryker raskt planen att ta jollen upp för floden, saltvattenskrokodilerna här kan bli över 6 meter långa och jag tror inte vill vi möta en sån i vår lilla gummijolle.

Vi städar och går tidigt till sängs och sover 11 timmar i ett streck. Allt känns märkligt tyst och stilla.