Hit eller dit eller Hao?

Jag har nu dragits med ett sår på läppen i snart 6 veckor. Efter en kur med antibiotikasalva är infektionen hävd, men själva såret svårläkt. Det har varit heta soliga dagar och jag har skyddat såret från solen genom att bära munskydd, även när jag simmar. Det har börjat ge effekt och såret är en liten aning bättre för var dag som går. När det var som värst kunde jag lätt skrämma små barn (och vuxna) genom att visa läppen. Redan innan läkningen startade, har vi funderat över vart vi ska segla härnäst. Behöver vi segla tillbaka till Fakarava för att besöka vårdcentralen igen, eller ska vi fortsätta österut? Det börjar dessutom bli dags att proviantera och som vanligt styr vindarna vårt beslut. När prognoserna talar om nordliga, till och med nordvästliga vindar, bestämmer vi oss för att gå till Hao. I samband med de fördelaktiga vindarna ska även ett tråg passera, och eftersom vi börjar få grepp om de här vädersystemen nu, förstår vi att det kommer att regna. Vi ligger kvar i södra Tahanea, förbereder oss för avfärd och dåligt väder.

Långsamt förändras vädret med fler och mörkare moln på himlen. På avstånd hörs åskan mullra och så till sist kommer regnet. Fast regn är ett milt uttryck, det är snarare skyfall av bibliska proportioner. Väderfönstret österut är bara ”öppet” några dagar, sen börjar det blåsa friska ostliga vindar igen, så trots regnet bestämmer vi oss för att ge oss av. En portugisisk båt vi pratat med, ska åt samma håll och de går ut genom passet i Tahanea på morgonen. Vi väntat tills eftermiddagens slack och lyckas tajma avfärden med en lätt utåtgående ström, samt ytterligare en störtskur utan dess like. I 12 timmar går vi för motor och nästan lika länge regnar det. Allt blir blött och faktiskt riktigt kallt. Vi gräver fram våra seglarställ ur gömmorna och jag sätter på mig några jättekonstiga stora och klumpiga skodon på fötterna, de kallas visst gummistövlar. Stövlarna har tack och lova klarat sig från att förstöras av värmen och de uppfyller sin funktion förträffligt. Under natten kan vi äntligen hissa segel men färden blir varken stillsam eller stjärnklar. I horisonten lyser med jämna mellanrum stor kornblixtar upp himlen. Då och då kommer squalls med kraftiga vindar och mer regn. Vi går dock med god fart mot mål och det är ju i alla fall något att vara nöjd över.

På morgonen ser vi en liten strimma solsken, annars väldigt dystert och grått. Under eftermiddagen ökar vinden och vi intalar oss att det här ju i alla fall en annorlunda typ av 36-timmars kryssning. Inte så mycket smörgåsbord, gröna hissen och dansband som annars är vanligt. Vi äter kalops, delar på en läsk och skär upp den sista apelsinen i små trekanter.

När morgonen gryr ser vi Hao och den portugisiska båten som ligger och väntar på att gå igenom passet. Vi talar med dem på VHF:en och vi kan till fullo förstå varandras segling hit. Usch! Själva passagen genom passet är odramatisk och vi följer vårt gamla spår hela vägen till den övergivna hamnbassängen där vi lägger till mot kajkanten. Det är väldigt skönt att komma fram och vi bestämmer, och tummar på, att A L D R I G mer segla i nordliga vindar och regn om det inte är livsviktigt.

I Hao skiner solen och här ligger redan en båt, som är svensk , ska det visa sig. På land ligger dessutom en stor katamaran som ser rätt tilltufsad ut. Ryktena har redan gått i den franska polynesiska facebookgruppen. Katamaranen draggade i dåligt väder för några veckor sedan, och hamnade på revet inne i atollen. Nu är den bärgad och står på land som en påminnelse om vad som kan hända om man har ganska mycket otur.