I kanten av den blåa Atlanten – mot Porto Santo

Det var som ett järtecken. Dagen vi kastade loss och lämnade Leixoes var dimman borta. Solen sken från en klarblå himmel och den utlovade nordliga vinden ven genom hamnen. Under förmiddagen handlade vi och lagade i ordning flera maträtter. Cyklarna packades ihop och vår satellitpryl (Garmin inreach) startades upp. Sjösjukeplåstret sattes bakom örat och poddar laddades ner. Det var nästan som att vi stressade lite för att komma iväg. Äntligen skulle vi få segla.

Vi tuffade ut genom hamnen och hissade segel. Vi seglade sydväst, ut mot sjökortets 100-meters kurva, där det sägs att fiskeredskapen längst kusten upphör. Vi ville inte gå för nära land under natten med risk att fastna i något nät eller lina. Det stämde bra. När vi kom ut på djupare vatten minskade antalet “fiskpinnar” och vi kunde släppa koncentrationen något. Vi åt kvällsmat, tog på oss varma kläder när solen gick ner och påbörjade sedan vårt vaktschema. Vi testade att under natten turas om att sova i tretimmars intervaller. Den som är vaken håller koll på segelsättning, vind och eventuellt andra båtar på kollisionskurs. Den andra sover i sjökojen och kan antingen vaggas eller ruskas till sömn beroende på vågorna. Ljudet nere i båten kan också variera från porlande, brusande till mer dundrande. Sömnbrist och öronproppar gör dock att vi sover gott för det mesta.

Den första natten blev kall och fuktig.  Under de tidiga morgontimmarna dog vinden ut. Vi startade motorn, och passade då på att köra watermakern.  Vi värmde och åt de färdiglagade maträtterna till lunch och middag. Trots att maträtterna var lagade med kärlek och goda kryddor hade jag ingen riktig aptit. Jag började fantisera om mat som vi definitivt inte hade med oss: Smörgåstårta, Lingongrova med cheddar och löjromstoast. Det kan tänkas att jag kompenserade den dåliga aptiten med onyttigheter. Det kan jag varken bekräfta eller dementera.

Vi såg valar, delfiner och en sköldpadda. Vi fascinerades över havets blåa färg. Det var verkligen superblått, som färgen på nån munskölj eller toalettrengöringsmedel. Vattentemperaturen steg under färden och visade på badbara 22 grader.

Under de följande dagarna ökade vinden till ca 10 ms. I den friska nordliga vinden spirade vi våra segel och surfade fram på vågorna. Emellanåt var vi högt uppe på vågen för att sedan åka långt ner i vågdalen. Skummet yrde. Vi lyssnade på poddar och ljudböcker, och sov även i omgångar under dagen. Via Garmin inreach skickade vi statusuppdateringar till Facebook och hämtade även ner enklare vindprognoser.

De kommande nätterna lyste månen upp havet och stjärnhimlen var fantastisk att titta på. I båtens bogsvall såg vi mareld som glittrade. Vi såg inga andra båtar under de sista dygnen. Vi var helt ensamma på havet (kändes det som). Båten skötte sig bra, vi kände oss skapligt pigga (förutom det där med aptiten då) men vi måste verkligen ta oss en funderar på hur man upprätthåller nån slags muskelstyrka i ben och rumpa under längre seglatser. Det blir mycket sittande. Benen kommer att förtvina.

Under det fjärde dygnet  började vi spana i horisonten, och så dök de äntligen upp. Porto Santos bergiga toppar.

100 timmar och 610 nm senare, rundade vi den branta udden och anlöpte hamnen i Porto Santo. Glada, trötta och stolta. Tjoho vi har seglat ända hit. Vi börjar känna oss som långseglare.