In i dimman

Det här inlägget kommer definitiv att handla om det Galiciska vädret. Om dimman som plötsligt rullar in och vindarna som blåser från fel håll, som blåser alldeles för mycket eller inte alls, trots dagsfärska prognoser. Det verkar vara så att riorna har sina egna vädersystem och påverkas (på något outgrundligt sätt) av bergen och havet.

Men för att ta det från början, så låg vi ankrade utanför Illa de Ons. Det skulle inte blåsa någonting alls under natten. Vid 4-tiden började det blåsa sydligt och det blev ganska skvalpigt. Med ett öga stängt och ett öga på ankarlarmet blev nattsömnen något ojämn. Vid 5-tiden var vi inbäddade i tjock dimma. De ljus från land som skymtat tidigare, fyrar och omkringliggande båtar syntes inte alls. Ungefär samtidigt börjar fiskarna sin tjänstgöring (De där som far omkring mellan ankrade båtar och slänger ut nät och linor och som gör alla seglare nervösa för att risken att båten ska fastna, är ganska stor). De använder mistlurar och starka lampor i dimman, men inget hindrar dem från att utöva sitt yrke. När vi stiger upp är det fortfarande dimma. Sakta, sakta skingras dimman när solen bryter igenom.

Vid 10-tiden drar vi upp ankaret och styr in i Ria de Pontevedra. Det är helt vindstilla och runt omkring oss har dimman lättat. Vi går längst in i rian till staden Cambarro. Vi ankrar utanför staden vid stranden, där vi kommer att få lä för den eventuella nordliga vind som ska blåsa under eftermiddagen. Ha!

Ungefär samtidigt som ankaret når botten börjar det blåsa sydvästlig vind. Till en början ganska lätt men det blåser stadigt mer och mer. Vi tar jollen en sväng in till stan och när vi ska tillbaka blir det så skumpigt i vågorna att vi blir genomblöta. På håll ser vi dimman komma rullande som en tjock vit korv. Ska vi alltså ligga i den friska pålandsvinden utan lä och i dimma och näst intill omöjligt att ta sig till land?

Svar nej. Vi kör in till marinan och knyter fast. Det här kommer att bli bra, i stan är det fest på gång, och omgivningarna är vackra.