Krokodilrespekt och vackra ankringar

På Lizard Island har vi haft problem med vår Iridium Go. Den har inte velat koppla upp sig mot satelliterna, trots att vi gick upp på ett högt berg och nästan hade fri sikt.

Innan vi lämnade ön lånade vi hem båtgrannens Iridum Go och testade den. Till skillnad mot vår, kopplade den snällt upp sig och kunde ta ner en väderprognos. Vi blev erbjudna att köpa den, men gjorde inte slag i saken. Det var ganska liten prisskillnad mellan en begagnad och en ny. Vi bestämde oss för att i stället beställa en ny, när vi väl kommer till Thursday Island. Det verkar som att vi kan få en levererad på 5-6 dagar.

På torsdagsmorgonen lämnar vi ön trots lite beslutsvånda. Är det verkligen tillräckligt bra väder, usch det ser ut att komma massor av regn, ska vi inte sticka i morgon istället? Trots det ger vi oss av och följs åt av gråa moln men klarar oss utan regn. Vi ska inte så långt bara cirka 30 nm norr ut. Ingen av oss känner för att nattsegla, så vi börjar med en kort etapp för att ta en längre sträcka nästa dag.

Ute till havs och med fri horisont åt alla håll fungerar plötsligt vår Iridum Go igen. Vi är väl medvetna om att Lizard Islands omgivande berg kan ha stört uppkopplingen men det är lite av ett mysterium varför den vi lånade fungerade, men inte vår? Hur som helst (peppar, peppar ta i trä ) verkar det som att den nu är som vanligt igen. Det känns skönt att ha den ”trasiga” apparaten, besväret och pengarna det skulle ha kostat oss, ur världen. Nu håller vi tummarna att den fortsätter sköta sig.

Ön Couqet erbjuder en smula sjölä, men inte mycket lä för vinden. Det är en liten ö omgiven av ett grunt rev, så när vi ankrar hamnar vi en bra bit från land. I kikaren ser vi sand, mangrove, pelikaner och en fyr. De australiensiska seglarna som vi mötte på Lizard Island har berättat att så fort det finns mangrove, finns det alldeles säkert krokodiler. Då går man vanligtvis inte i land. Så gör heller inte vi. De största saltvattenskrokodilerna kan bli över 6 meter långa och enkelt dra ner rejäla boskapsdjur i vattnet. Deras bett är världens kraftigaste. Och även om det vanligtvis är de yngre och mindre krokodilerna som vistas ute bland sandöarna har vi byggt upp en rejäl respekt!

Vi tillbringar eftermiddagen med att läsa böcker, baka kokoskaka samt äta kokoskaka. Vinden är fortsatt frisk sydostlig och vi gungar lätt i vågorna.

Nattsömnen blir god. Vi vaknar extra tidigt av väckarklockan för ovanlighetens skull. Redan kvart över sex drar vi upp ankaret, hissar segel och fortsätter norr ut. I ganska molnigt väder och med lätta vindar får vi en behaglig och stillsam segling till ögruppen Flinders. Vi möter två fraktfartyg och en kryssande segelbåt, förövrigt ingen trafik. Öarna vi seglar förbi är steniga och karga. Efter 52 nm är vi framme vid ankringsviken som ger bra skydd för de lätta vindarna. Vi kommer fram lagom till solnedgången och äter kvällsmat under stjärnorna.

Följande dags lätta eller snarare obefintliga vindar gör att vi får en fridag. Vi stannar kvar på ankringen och spanar längtansfullt på stranden, det vore trevligt med en promenad men vi fegar och törs inte åka in till stranden för att strosa bland mangroven (och eventuella krokodiler.) Vi pysslar med diverse båtrelaterade småprojekt. Nästa morgon vaknar vi till samma stilla, blanka vatten. Trots det ger vi oss i väg på förmiddagen. Vi kör genom det grönblåa vattnet vars största djup endast är dryga 20 meter. Vi möter en segelbåt, fyra kokosnötter och två havsormar.

Efter några timmars motorgång kommer vinden och vi kan segla till dagens etappmål, Pelican Island. Ön är en låg sandig holme med en sandtunga och omgiven av ett rev. När vi närmar oss ankringen frågar Sivert vad det är för svart grej på stranden, jag tittar i kikaren och konstaterar att det är en stock.

Vi två är ju inga krokodilexperter, men tycker oss kunna avgöra att det här ser inte så grumligt och mangroveaktigt som vi tror oss ana att krokodiler gillar. Efter att inte ha varit i land på flera dagar formligen kastar vi oss i jollen och skyndar till stranden. Strandskatorna patrullerar på stranden, solen skiner, och vi känner oss uppspelta av att få sand mellan tårna. Jag bär med mig en morakniv, lite osäker vad jag ska gör med den om en 6 meter lång krokodil plötsligt dyker upp och går till anfall. Det står i en överlevnadsbok jag läst att man ska slå krokodilen på nosen om den biter sig fast, så det är väl där jag får sikta med min kniv…

Sivert tycker att vi ska gå ön runt, jag funderar till och med på att ta ett snabbt dopp. Det är härligt ljummet i vattnet. När vi kommit lite längre bort på stranden ser vi plötsligt färska spår av en krokodil som hasat sig upp ur vattnet, så kallade ”croc-slides”. Vi tvärstannar och ser oss vaksamt omkring. Lusten att promenera eller att ta sig ett dopp går hastigt över. Vi skyndar tillbaka till jollen och inser att det nog inte var en stock jag såg i kikaren. Resten av kvällen tillbringar vi ombord på båten. Det fläktar skönt, solen går ner långt borta över det australiensiska fastlandet och planeten Venus lyser starkt på himlen.

Nästa morgon lämnar vi ankringen vid nio tiden och hissar segel. Vi tar oss en bit norr ut under en händelselös segling till den lilla sandön Morris, ganska snarlik Pelicanön, bara lite vackrare. Här växer några palmer och plantor som liknar välväxta svärmorstungor. Vattnet är klart och turkost. Vi tar oss i land och går en rask promenad fram och tillbaka. Här ser vi fotspår av människor och mängder av ilandflutet skräp ute på udden. Väl ombord igen har vi skepparmöte och bestämmer oss för att skynda på norrut. Nästa etapp får bli en dygnssegling.

Vi lämnar Morris och seglar längst ytterkanten av fartygsleden, med det skyddande revet, ibland även dubbla rev mot havets dyningar. Revet syns för det mesta inte mer än på sjökortet, här och där sticker det upp ett sandrev eller en liten ö. Det finns gott om fyrar som blinkar om natten och det verkar vara så att de stora fartygen gärna förflytta sig i mörkret. Vi får regelbundet möte och håller oss på vår kant medan vi vaksamt följer deras framfart på plottern. Ibland tar vi en genväg mellan öar och grund och håller tummarna att sjörkortet är korrekt. Vi seglar med friska passadvindar, en odramatisk segling och så pass trevlig att vi bestämmer oss för att fortsätta några timmar till, när vi nästan är framme vid det tilltänkta målet. Vi ankrar till sist i en vik på ön Mount Adolphus. Vi har då lämnat Stora barriärrevet bakom oss och framför oss väntar Torres Strait och så småningom utklarering.