Längst Australiens kust

Tvättsäcken är tom, nytvättade kläder, lakan och handdukar doftar rent och gott. Båten är tankad, vattentanken påfylld, och kylen är fylld till bristningsgränsen. Man måste vara certifierad tetrismästare för att ta ur eller lägga tillbaka något. De mest oväntade platser ombord innehåller undanstuvade matvaror, och det finns en överhängande risk att vi om två veckor öppnar ett skåp och hittar typ en bortglömd limpa. Seglingen längst australiens nordostliga kust längst barriärrevet bjuder inte på så mycket stadsliv. Om man dagseglar tar det cirka två veckor att nå Thursday Island där vi ska klarera ut. Vi hoppas även att de flesta godsakerna ska finnas kvar när vi kommer fram till Indonesien.

Sista kvällen i Cairns går vi till the Salt House, ett mysigt barhäng där några trubadurer underhåller i skymningen. Vi avslutar med efterrätt på ett våffelställe. Våfflor är stort här i Cairns, likaså själva våfflorna.

På morgonen för avfärd regnar det. Det blåser nästan inget alls men vi följer planen, kastar loss och går för motor genom den muddrade rännan ut mot farleden. Enligt prognosen ska vinden tillta under förmiddagen, vi rullar ut genuan och motorseglar några timmar innan det friskar i och vi kan segla. Målet för dagen är Low Island och dit är det ca 40 nm. Vi har dagen innan rensat loggen, där det gärna fastnar tång, räkor eller annat skräp när man ligger still länge, men trots det får vi inte någon fartangivelse. Vi misstänker att det är beväxning på båtens botten som ställer till det. Någon måste bada med en rotborste vid lämpligt tillfälle. Det dystra vädret löser upp sig, solen skiner och vi går med god fart mot ön som vi når vid 14-tiden. Som namnet antyder är det ingen hög ö. Det finns en sandstrand, lite växtlighet och en fyr. Och det finns en ledig boj som vi lyckas knyta fast oss i trots den friska vinden. Längst Stora barriärrevet finns gratis bojar utlagda, man får vanligtvis använda dem i 24 timmar, det finns även restriktioner för storlek på båt samt hur mycket det maximalt får blåsa för att bojen ska få användas.

Till ön kommer en del turister för att snorkla, de transporteras i land och utrustas med snorkel, mask och en sån där “poolkorv” som används vid vattengymnastik. Sen snorklar de omkring i grupp längst det blåsiga husrevet. Ärligt talat, det ser inte det minsta lockande ut. Vi passar på att åka in till stranden tidigt om morgonen, innan turisterna anländer. Vi kikar på fyren och det lilla museumet som visar upp diverse strandfynd samt bilder från ön och fyrens historia. Tillbaka på båten ser vi att vi fått besök under ytan. Det är riktigt stora “Spadefish”, samt en och annan revhaj. När vi sitter där och tittar ner i vattnet kommer även en nyfiken fågel förbi och kollar läget. Djurlivet här i Australien är verkligen häftigt.

Vi bestämmer oss för att göra en nattsegling till Lizard Island. Det tar cirka 15 timmar så vi hänger kvar på bojen, äter lunch och slappar innan vi på eftermiddagen kastar loss och seglar norr ut. Vinden är frisk och tilltagande under natten. Det blåser stadigt 12 ms, och ännu mer i byarna. Att segla innanför revet gör ändå lite nytta eftersom det håller vågorna nere. En nattsegling här är trots det inget man gör lite lätt slumrande, det är fartygstrafik med stora lastfartyg, fiskebåtar och en och annan tapper själ som kommer kryssande i motvinden. Dessutom är det öar och rev att väja för. Det blir lite sisådär med nattsömnen, det är porslin som skramlar i skåpet, AIS-larm som piper och så ovanan att vara ute och segla igen.

Under natten får vi besökare, en skock tärnor som slår sig ner på jollen och tjattrar med varandra om bästa platsen. När morgonen gryr finns bara fågelbajset kvar att städa upp. Vi kommer fram till ön vid sjutiden om morgonen. Det blåser fortfarande och viken ger skapligt sjölä men inte mycket lä för vinden. Vi får i ankaret bland ett 10-tal andra båtar, äter frukost och domnar sedan bort några timmar.

Lizard Island är en vacker ö med några höga bergstoppar, stränder med kritvit sand, vandringsleder och stora skyltar med “Varning för krockodiler”. Trots det verkar övriga seglare snorkla, bada och strosa omkring utan att se särskilt oroliga ut. Under vår första promenad förstår vi också vart namnet på ön kommer ifrån. Lite här och där träffar vi på ödlorna.

Varje kväll vid halv sex tiden träffas seglarna på stranden för en sundowner, vi är den enda utländska båten, de flesta känner varandra sedan tidigare och många har varit här i flera veckor. Vi får berättar för oss att jo, det finnsen krokodil på ön. En två meter lång och väldigt skygg krokodil som inte bryr sig om att nafsa efter människor. Det känns ju betryggande. Å andra sidan bör man ha större vaksamhet för den tigerhaj som lär ha siktats ute på djupare vatten. Trots det, men kanske mest för att alla andra badar, simmar och snorklar, tar vi oss så småningom en snorklartur i “korallträdgården”. Den är inte känd för sina mängder av fiskar eller färgsprakande koraller, här är det jättemusslorna som är huvudattraktionen. Och de är stora, de största vi någonsin sett. Vi ser inte till någon tigerhaj.

Passadvindarna är ihållande och väldigt starka. I väderprognosen ser vi att de kommer att öka i styrka. Vi bestämmer oss för att vi är inblåsta och om man nu ska vara inblåst är den här ön ganska bra för ändamålet. Vi går långa promenader till fina stränder med sand som liknar mjöl, uppför höga berg där utsikten är vidunderlig och genom dungar av skruvpalm och eukalyptys. Vi studerar djurlivet med flygande hundar, vadare på stranden och spanar bland mangroven efter den där krokodilen. Hen syns inte till. Överallt växer gula blommor på nakna grenar. De har underliga gröna frukter. Det visar sig att det är växten Kapok. Inuti frökapseln finns just det bomullsliknande materialet kapok, som utgör stoppningen i våra båtdynor. Det tycker vi är lite lustigt.

Vår Iridium Go, satellitgrunkan, har slutat fungera, den vägrar koppla upp sig mot satelliterna eller tappar uppkopplingen efter bara en kort stund. Vi har till och med släpat med oss den upp på höga berget, utan att fungera. När vi kommer ner från berget träffar vi några andra seglare som är ute på promenad. Vi frågar dem om de har en färsk väderprognos, och efter en stunds samtal nämner vi vår trasiga Iridium. “Jag har en som jag inte använder”, säger mannen, som heter Kane. Vi får lov att låna den för att se om den fungerar bättre, vi får även köpa den om vi vill. Vad är chansen för det liksom? Att “in the middle off nowhere”, springa på någon som har en Iridium att sälja. Vi ska absolut ta det erbjudandet under övervägande!

Två dagar i veckan är baren på den intilliggande resorten öppen för allmänheten, det vill säga seglare. Här kan vi slänga sopor, dricka öl, äta pizza och koppla upp oss mot omvärlden via barens wifi. Vi mejlar Iridium-supporten och väntar med spänning på deras svar som vi kan läsa fyra dagar senare då baren är öppen nästa gång.

Efter flera dagar med mulet väder och väldigt friska vindar ser det ut som att den värsta blåsten kommer att avta om några dagar Då kommer ankringen till stor del att tömmas på båtar, de flesta austaliensiska båtarna passar på att gå söder ut och vi fortsätter färden norr ut.