Las Perlas

Efter kanalfärden och lite storstadshets beslöt vi att ha det lite lugnt och skönt. Vi drog upp ankaret och snirklade oss mellan storbåtar och vidare till ögruppen Las Perlas. Stilla havet gjorde verkligen skäl för sitt namn, nästan inte en krusning på vattnet. Vi såg en stor flock med delfiner fullt upptagna med att jaga och vid vattenytan dök rockor upp. De var ganska små och ljusbruna till färgen. Jag tror att det är Komulerockor.

Färden till ön Contadora tar drygt 4 timmar. Redan på håll ser vi att de här öarna är helt annorlunda mot det vi sett tidigare, så som San Blas låga sandöar och Bocas del Toros fluffiga gröna mangroveöar. Las Perlasöarna är dramatiska klippor.

Help, help på Isla Contadora

Isla Contadora har några hotell, stränder och en liten flygplats. Vi lägger till utanför stranden Playa Larga och sjösätter jollen. Nu gäller det att ha koll på tidvattnet och hur långt upp på stranden vi ska lägga jollen. Fördelen är att vi (nästan) orkar bära den en ganska bra bit. Vi går en kort promenad och tittar på en övergiven färja och det som en gång måste ha varit ett fantastiskt hotell. Ryktet säger att ägaren av det övergivna hotellet var en knarkbaron. Vid hans död kunde inte arvingarna komma överens och medans man har grälat om arvet, har stället förfallit. Det sägs att Elizabeth Taylor har bott här. Nu såg vi bara till Bambi och hans kompis.

Vi återvänder till båten och sitter där i godan ro, när en segelbåt sakta närmar sig oss. Den ser ganska skruttig ut. Ombord är tre personer, en man en kvinna och deras tonårsdotter. Det spelar inte så stor roll var de kommer ifrån men de talar inte spanska och mycket lite engelska. De kör upp jämsides med oss och frågar om det går att lägga till här. “Ja det går att ankra” säger vi. “Vi ska bo på hotell här”, säger damen på knagglig engelska. Okej, säger vi. Lite osäkra på hela situationen. Har de kommit åkande från Panama City i tron att de ska lägga till vid en brygga, eller en boj? Vi pratar inte så mycket mer, men förstår att motorn har stannat. Mannen ombord springer ner i båten och så upp igen och försöker starta motorn. Båten driver sakta bort från oss. Vi säger till varandra att de borde släppa i ankaret. När de befinner sig hundra meter bort, börjar damen och dottern att vifta med armarna och ropa “Help, help”. Vi sätter oss i jollen och puttrar bort till dem. “Ni kanske kan ankra”, föreslår vi. Det visar sig att ankarspelet är helt igenrostat. Mannen börjar förtvivlat hamra på det. Vi sneglar oss omkring och allt ombord ser fallfärdigt ut. Jollen hänger sladdrig utan luft och det mesta ser mögligt ut. De berättar att de lånat båten av en vän i Panama City. Vi frågar om seglen fungerar, och faktiskt, det går att rulla ut genuan så sakta, sakta lyckas de segla till en av passagerarfärjornas lediga bojar. Vi hjälper dem att knyta fast. De tackar för hjälpen och vi åker hem. Resten av kvällen återkommer vi till deras äventyr och hur de egentligen tänkt att den här resan skulle sluta. Konstigt att ge sig iväg så pass långt utan att ha mer koll på läget…

På morgonen när vi sitter och äter frukost kommer färjan. Den tutar ilsket på segelbåten som ligger fastknuten på deras boj. Det verkar som familjen ombord övergett båten, hur det nu har gått till. Det får vi heller inte veta för vi drar upp ankaret och fortsätter söderut till obebodda öar i Las Perlas, förhoppningsvis utan mera sjödrama.