In 2020 Panama, 2019 Kuna Yala

Los Pinos – Tupbak vår första ö i Kuna Yala.

Efter 12 timmars sömn och frukost, drog vi upp ankaret i viken i Obaldia och gick för motor mot ön Tupbak. Det blåste absolut ingenting. Havet låg som en spegel. En perfekt dag för ett gäng delfiner att dyka upp och ha skoj i bogsvallet. Delfinerna roade sig under en lång stund med att simma och knuffas om bästa platsen närmast stäven. Vi följer kustens berg vars grå silhuetter är både vackra och lite dystra. Det kändes spännande att röra sig i nya och för oss okända vatten, och väldigt skönt att ha en kompisbåt med på färden.

Några timmar senare ankrade vi upp vid ön Tupbak. Vi såg en fin sandstrand, palmer och några hyddor. I viken låg två andra båtar, varav den ena var den svenska båten Pachamama, som vi tidigare träffat på Bonaire. Anna kom simmande till oss och hälsade. De har betalt en ankringsavgift men även någon form av landstigningsavgift. Hon berättade också att det inte fanns krokodiler runt ön enligt lokalbefolkningen. Det är annars det stora diskussionsämnet bland seglare, var krokodilerna i Kuna Yala håller till. Trots det tog jag endast ett snabbdopp och såg mig noga omkring. På kvällen åt vi middag med Jocke och Cecilia och det drogs nog ett och annat krokodilskämt. På kvällskvisten kom några unga män paddlande i sin kanot och tog upp ankringsavgiften. Vi betalade 10 us och fick minsann också ett skrivet kvitto.

Dagen därpå tog vi jollen in till stranden. Morgonen var mulen men ungefär när vi klev i land, drog molnen bort. Det såg verkligen paradisiskt ut med färgen på vattnet, stranden och hyddorna. I den stora hyddan turas familjerna på ön om att ansvara för en liten restaurang. Vi följde stigen längst med stranden bort till byn där vi diskret stoppade ner, eller skylde våra kameror. Kunafolket tycker inte om att bli fotograferade. Straxt innan byn, i en dunge med kokosnötter fanns massor av stora ”nötknäckare” och på stränderna låg traditionella urholkade kanoter så kallade ulus. I själva byn låg hyddorna tätt och barnen sprang omkring och lekte utanför. De ropade ”Hola” och ”My name is”. I små skjul över vattnet bodde grisarna. Vi såg parabolantenner och solceller. Männen och barnen var västerländskt klädda medan kvinnor bar traditionella kläder. Vi gick försiktigt runt i byn men träffade inte på så många vuxna. Vi skymtade dem i sina hus och hyddor där de lagade mat, tvättade, och tittade på tv.

Vi har läst om en stig upp på toppen av ön och irrade omkring ett bra tag, innan en hel hög människor engagerade sig i våra irrfärder och följde med och pekade vart stigen började. Det var varmt och hög luftfuktighet och jag funderade på det där med värmeslag. Det blev en ganska sedvanlig djungelpromenad dock ingen vacker utsikt utan mest svett och höga träd. På vägen tillbaka till båten såg vi dock ett underligt djur i träden ovanför. Som en jättestor svart lurvig iller. Kan det vara en ozelot?

Efter öråd beslutar vi att nästa morgon dra vidare. Vi siktar på ön Mono island.

Share Tweet Pin It +1

You may also like

Motorkrångel i Mamitu

Posted on 2019-12-23

Den gröna viken på Aridup

Posted on 2019-12-25

Merry Christmas från Mono Island

Posted on 2019-12-24

Previous PostVi stämplar in oss i Puerto Obaldia - Panama
Next PostMotorkrångel i Mamitu

No Comments

Lämna gärna en kommentar...