Motorkrångel i Mamitu

Under natten drar ett åsk- och regnväder förbi. Vi ligger ankrade vid ön Los Pinos. Regnet strilar fortfarande på morgonen och den planerade avfärden skjuts upp några timmar. Trots det dystra vädret drar vi vid 11-tiden upp ankaret och ropar ”God Jul” till Pachamama. Vi snirklar oss ut genom revet. Här visar Navionics sjökort att vi i princip är uppe på land och kör. Vi förlitar oss därför helt på Eric Bauhaus inskannade kort, håller utkik samt håller noga koll på lodet. Det är inte mycket vind att segla i så vi går för motor och räknar med att vara framme vid Mono Island om 5 timmar. Trots den lätta vinden vräker dyningarna in. Sjöhävningen är helt galen och färden måste nog räknas som en av de rulligaste vi någonsin varit med om. Allt nere i båten skramlar. Saker som aldrig trillat omkring ligger plötsligt på golvet och rullar. Tanken på att gå ner i båten och hämta upp kaffe och muffins stannar vid just en tanke. I dyningarna försvinner Bliss, som ligger bakom oss ur synfältet, bara masten syns i vågorna. Och det är där någonstans, lite mer än halvvägs mot mål som motorn plötsligt dör.

Vi försöker starta motorn flera gånger och korta stunder går den, innan den åter dör. Bränslemätaren visar mer än halv tank så det är inte slut på diesel. Sivert sliter sitt hår i motorrummet och jag håller koll på var vi är så att vi inte driver upp på något grund. Vi byter bränslefilter och tankar lite diesel för säkerhets skull men motorn startar inte. Vi inser att ytterligare felsökningen inte är helt enkel i den rullande sjön. Vi pratar med Bliss på vhf:en och de har letat upp en ny ankringsplats som ligger nära. De tuffar dit medan vi helt enkelt rullar ut seglen och sakta, sakta börjar kryssa. De lätta vindarna och dyningarna gör att vi knappt rör oss mot mål. Det kommer att ta oss flera timmar att ta oss de 2 nm till Mamitu.

Efter en stund dyker Bliss rescue team upp med sin jolle! Jocke placerar jollen midskepps där den surras och fendras av. Sakta, sakta lyckas han bogsera in oss till ankringsplatsen och ju närmare land vi kommer desto mindre är vågorna. Vi ankrar upp bredvid Bliss i den stilla viken utanför byn Mamitu. Cillan har haft besök av några Kunamän som slappar på båtens akterdäck och hon är glad att vi äntligen kommer. Samtalsämnena har börjat tryta och när vi kommer inglidande tar männen upp ankringsavgiften och lovar att återkomma med växeln. (Vilket aldrig sker).

Vi är hungriga, trötta, och svettiga. Luftfuktigheten är hög. Vi äter varsin stor tallrik pasta och börjar sedan röja upp i röran. Verktygslådor, reservdelar, lösa prylar och svettiga kläder. I viken är vattnet brunt, grumligt och fullt av skräp. Det är inte ett ställe att bada på.

Efter att ha luftat bränslesystemet startar motorn snällt igen. Grundorsaken till motorstoppet verkar härleda från något problem med bränsletillförseln, men det verkar inte vara något som är direkt trasigt. Kanske just skräp i bränslefiltret?

Vi pustar ut och tar en tidig kväll. Under natten dundrar åskan igen, regnet vräker ner och vi har glömda kläder på tork som hänger på mantåget och är ännu blötare än när de hängdes upp. Efter frukosten går vi en promenad i byn. Mot den blåsiga sidan av ön har stora sjok av skräp drivit in. Det är verkligen sorgligt att se och det verkar hopplöst för människorna här att börja rensa i röran. Det mesta av skräpet kommer drivande över havet från hela Karibien och fastnar i strömmarna i den här delen av havet.

Hyddor och hus står tätt i Mamitu. Kvinnorna bär traditionella kläder i mönstrade tyger. Barnen och männen har västerländska kläder. De flesta hälsar glatt, allra gladast barnen. Eftersom Kunafolket inte tycker om att bli fotograferas döljer vi våra kameror och är mycket diskreta, om vi eventuellt fotograferar, i alla fall lite grann. Den här dagen har en båt med kläder till försäljning kommit till byn och många samlas vid båten för att köpa framförallt barnkläder. Vi promenerar runt bland husen och hyddorna och hör grisar grymta, musik spelas och någonstans sänder en tv ut ett tal av president Trump. Det känns en smula surrealistiskt att hans röst skulle dyka upp här! På en av hyddorna ser vi Kuna Yalas flagga målad och bredvid den, en äldre flagga med svastikan, som inte har med nazismen att göra.

Efter den korta stadsvandringen åker vi tillbaka till båtarna och känner att det är dags att fara vidare i Kunaland.