Många som seglar till Kanarieöarna ankrar vid stranden Francesa. Vi hade istället bokat plats i den lilla marinan på ön och det var underbart skönt att få lägga till vid en brygga och städa upp efter överseglingen. När detta var klart strosade vi runt i byn, vilket inte tog så lång tid. Husen är låga och vita, gatorna är belagda med sand, och här och var står några palmer. Det finns några restauranger, ett bageri, och fjorton cykeluthyrare. Sen är det mest sand, bruna randiga bergstoppar (gamla vulkaner) och så några tappra ökenväxter som klamrar sig fast i sanden. Turister kommer till ön med turbåten från Lanzarote, det hyr cykel eller åker på tur med någon av de många Landrovers som finns på ön. Sevärdheterna är stränderna, klipporna och bergen.
Vi promenerar till en vacker strand på andra sidan ön. Där ser vi en man bajsa bakom en sten, en annan man struttar omkring naken, han går ganska nära oss och liksom visar upp sig. För att vi ska lägga märke till honom, antar jag, visslar han högt. (Och då är det inte visslingen vi tycker är underlig) Till sist anländer hunden Sancho (hans matte kallar honom det i alla fall). Han springer glatt omkring och lyfter på benet mot stenar och turisters väskor. Vi packade ihop oss och promenerade tillbaka till byn. Det var ju i alla fall en vacker strand, säger vi till varandra, för vi vill verkligen inte låta negativa.
På kvällen går vi ut och äter på en av restaurangerna. Vi försöker kommunicera med kyparen efter bästa förmåga (åh vad jag önskar att jag kunde spanska) men han kan ingen engelska och vi kan mest peka i menyn och säga ”Por favor”. Man kan säga att det som kommer ut på våra tallrikar är lite av en överraskning, men i och för sig gott.
Nu ska vi straxt gå och handla lite matvaror, frukt och bröd. Det börjar bli dags att segla vidare längst Lanzarotes ostkust. Man behöver inte stanna flera veckor på samma ställe, har vi förstått.
+ There are no comments
Add yours