Med tidvattnet till Southport

När riggen är på plats och vi äntligen, äntligen kan lämna marinan har vi fyllt på i förråden, kontrollerat tidvattnet och sett att det eventuellt skulle kunna komma en regnskur under dagen. Vi hinner inte mer än ut genom hamnen innan de börjar regna. Den gamla murkna sprayhooden som trots allt skulle kunna ha gett lite regn och vindskydd har kapellmakaren tagit med sig och därför letas seglarställen fram. Inte så välanvända, men längst bak i ett skåp hittar vi dem. Min jacka håller mig varm men inte direkt torr och byxorna vars uppluckrade foder, lämnar ett moln av små vita smulor runt mig, som ett allvarligt fall av mjäll.

Målet med vår färd är att köra de cirka 40 nm söderut, inomskärs till Southport på Guldkusten för att hämta upp våra nya segel. Vi skulle så klart kunna stanna i ytterligare några veckor i marinan och vänta in sprayhooden, men vi orkar inte med mer bokläsning och patiens just nu, vi måste iväg. Vi har fått goda råd av vår båtgranne, den gamla ensamseglaren, om att följa tidvattnet, se upp för grund, hålla ut i den där högerkurvan och att det går att ankra nästan var som helst. Om man studerar färdvägen på de sjökort och seglingsbeskrivningar som finns ser det rysligt grunt ut och det gäller att hålla koll på vilken av labyrintens alla gångar man väljer.

Om man nu skulle råka gå på grund är det inte vassa klippor man kör in i utan mesta sannolikt lera eller sand, man vill därför gå med uppåtgående tidvatten, fastnar man, kommer man snart loss tack vare det stigande vattnet. Och fastnar, det gör man alltid förr eller senare säger ensamseglaren. Så med en utstakad rutt i plottern styr vi söderut, lämnar den öppna fjärden och styr in i gångar av brunt vatten, kantade med mangrove. Djupmätaren visar 3 meter, ibland 4 och långsamt vänjer vi oss vid att inte hålla andan när den blinkar till och endast visar dryga 2,5 meter. Vi passerar sandbankar där pelikaner sitter på rad och kors och tvärs dundrar färjorna fram, på väg till eller ifrån öarna runt omkring.

I fyra timmar står vi ut med regnet, sen gör vi om planen, svänger in mellan två öar och ankrar. Här är det tidvattenströmmen som bestämmer åt vilket håll båten ligger, när tidvattnet vänder, vänder sig båten oavsett vinden. Vi ankrar i utkanten av ett område där båtar ligger på boj, en del ser övergivna ut och i några enstaka båtar verkar de bo någon. Vi kurar inomhus, tänder ljus, dricker vin äter varm mat och håller tummarna att nästa dag ska bli en vacker dag.

I sundet mellan Karragarra och Lamb Island gör färjorna svall, inte så att man trillar omkull men det gungar en smula. När vi vaknar på morgonen skiner solen och fåglarna kvittrar, så vad gör väl lite gung. Enligt prognosen ska det komma in ett rejält blåsväder med vindar i kulingstyrka så vi bestämmer oss för att stanna kvar och vänta ut det hela. Jollen sjösätts och vi kör in till stranden och går en promenad runt ön Karragarra. Inne i land råder en helt annan klimatzon än ute i båten där de blåser. Vi tar av oss varma tröjan, går barfota och följer stranden, där det kryllar av små lustiga krabbor. De kallas Soldatkrabbor och när de försvinner iväg i formation över stranden kan de kanske likna en liten armé.

Det bor cirka 200 personer på ön, här finns inga affärer eller annan service, vill man handla får man ta färjan eller båten över sundet till den större ön Macleay. Husen ligger inramade mellan höga eukalyptusträd och då och då hörs rejäl fågelsång. Inte särskilt vackert, det låter mer som vrålapor uppe bland trädens grenar. Det visar sig att det är kockaburran som sjunger.

När det värsta blåsvädret dragit undan följer vi vattnets väg söderut. Vi ankrar för natten i en av kanalerna, solen går ner tidigt, redan 17.30 är det mörkt. Nästa morgon går vi upp tidigt för att med tidvattnets hjälp ta oss över det allra grundaste stället på vår väg. Här är det bara någon dryg meter när det är som lägst, så det gäller att tajma passagen, vilket vi lyckas med och glider över utan problem. Precis som ensamseglaren nämnt ligger båtar ankrade kors och tvärs och mitt i farleden, en del ser ut att ha passerat bäst-före-datum.

Southports skyline med höga skyskrapor syns på långt håll. Vinden är frisk och vi styr mot en ankring med lä bakom en sandig ö, Wave Breake Island. Det här är en konstgjord ö som skapades på 80-talet för att fungera som vågbrytare vid inloppet till havet.

Här har vi blivit förvarnade att ankringen kan vara lite galen, framför allt på helgerna. Nu är det inte själva ankringen som är lite galen, snarare hela stan och trots att vi vet om det, blir vi lite överväldigade av allt som sker omkring oss de närmaste dagarna. Först och främst är det helikoptrarna som flyger ut turister över kusten och tillbaka in över fjärden, sen dundrar Jet-båtarna som packar in folk och kör fort och våldsamt så att turisterna skriker förbi, sen kommer båtar som drar upp folk i fallskärm och så vattenskotrarna, och till sist party-katamaraner med drinkar och musik. Och det här är ingen överdrift. Phu!

Om man promenerar ön runt i lågvatten kan man på den grunda sidan av ön, spana in de närmaste grannarna i viken. Det är olika varianter av husbåtar, med fiskespön, odlingar och kläder på tork.

Trots allt, är det lugnt och tyst på kvällarna, och från ankringen är det nära att köra in till stadens strand för att hämta upp seglen och segelmakaren. Vi har stämt möte en dag med lätta vindar så redan klockan 7 om morgonen hämtar vi upp honom och två stora säckar med segel.

En timma senare sitter de på plats, det ser äntligen snyggt och prydligt ut och det känns otroligt skönt att få pricka av en stor post på vår att-göra-lista!